Joselina

Min största rädsla är att jag ska sluta göra vad jag kan för att vara så lycklig som möjligt, att jag ska låta "vad ska den och den säga" - styra mina beslut så till den grad att jag inte gör saker som jag innerst inne vet skulle vara bra för mig.

Vi vet inte om det finns ett liv efter detta, men eftersom vi inte kommer ihåg några av våra tidigare liv (eller, jag gör det ialf inte, och då har ändå ett medium kallat mig "en av de äldsta själarna som finns") så spelar det ju egentligen ingen roll om vi lever fler liv, vi minns dem inte och gör antagligen om många misstag även i nästa liv - eller så lever vi helt annorlunda men det vet vi inte eftersom vi inte kommer ihåg något sen innan. Eller så är detta liv det liv vi har.

Vi kan inte räkna med att gå runt med ett ständigt lyckorus susande i kroppen, men, vi ska heller inte känna oss fångade eller trängda i det liv vi har. Jag tycker vi förtjänar att känna att det finns en balans mellan "måsten" och friheten - en balans mellan få och ge helt enkelt.

Det finns mycket jag vill göra men som inte "passar sig" just nu, men, tro mig! Jag kommer inte låta det stoppa mig i längden! Jag har ansvaret för en annan människas väl och ve, vilket gör att vissa saker (som att sticka till USA ett år och jobba på ranch) inte är något jag kommer att göra imorgon dag, men tro mig, jag kommer att göra det om det är ett ihållande begär. Vissa begär/önskningar går över med tiden, andra gör det inte, och det är de som inte går över som man måste se till att uppfylla tror jag.

Ska bli intressant att se vart jag är om dryga 12 år... Vad jag gör, vart jag bor... Att inte veta vad morgondagen för med sig är spännande! (även om det är kul att veta vissa saker - bara man inte vet exakt) De dagar jag vet exakt vad de kommer innehålla är de dagar jag tycker minst om...

/J

Ett kaxigt lite snett leende, hans hand som tar hennes, de hälsar artigt. Hans hand är stark och stabil, inget machoövertryck för att bevisa att han är en rejäl karl - stabilt, rätt, medvetet. Hennes är lugnt, stabilt, hon är tjej - hennes handslag förväntas inte säga lika mycket men hennes ögon säger desto mer.

Tror ni att det var här det sa klick eller tror ni att det hände tidigare? Kan det vara så att det uppstår "klick" mellan 2 personer även om de inte träffats IRL?

Min övertygelse är att man kan lägga grunden för ett "klick" innan man ses, men det är att ses och se varandras kroppsspråk, känna varandras dofter och känna energin sinsemellan som sedan gör att det faktiskt säger KLICK och då klick på det sätt som gör att grunden är färdiggjuten. Sen är det bara att fortsätta bygga.

I min fantasi så går de 2 nyligen mötta personerna vidare till en lägenhetsvisning (jag jobbar med fastigheter vilket gör att dessa tränger sig på i det mesta i min vardag) där blir kemin så stark att de struntar i alla följder och har sex mot en vägg. (han är stark, stabil och hungrig, hon är ivrig - vet vad hon vill ha och känner sig lätt i hans armar)

Låt din egen fantasi göra resten ;)

/J

Är det så att efter att vi träffat den där personen som vi älskar och tycker om, slutar att leta efter "The one"? Eller är det så att alla är "the one" till en viss punkt och sen när/om vi inte känner att det riktigt räcker till, så letar vi vidare - medvetet eller omedvetet?

Jag menar, hur kommer det sig annars att folk som säger att de älskar sin respektive blir kär i någon annan? Är det så att en del av människan aldrig slutar "leta"? Är det så vi är byggda genetiskt? Jag har tex mycket svårt att se att grottmänniskorna höll sig till en partner.

Och om det är så, att detta med att hitta en partner är något biologiskt, är det då så att vi försöker kämpa mot naturen med monogami? Eller försöker vi vara civiliserade?

//J

Gud vad jag bara ÄLSKAR våren!! Älskar att livet liksom kommer rusande tillbaks och jag älskar att det händer saker igen i världen! Fan, vinter is sooo depressing!

Haft en underbar 1a maj, sova, äta, äta och se på Sex and the city på dvd och sen hästarna. UNDERBART!

Har ni tänkt på hur ert liv ses av andra? Jag funderar på det ibland eftersom jag har så mycket funderingar om andras liv. Exempelvis, vad gör det att en person som älskar barn och verkligen verkligen VILL ha barn, tillsammans med en person som helt öppet och ärligt berättar att denna inte vill ha barn? Aldrig någonsin. Denna person har fobi mot barn och tycker inte att det finns någon mening med det. De har heller inget övrigt gemensamt och är totalt olika som personer. Hur kommer det sig då att de stannar ihop så som de gör? Vem/vad är det som håller dem samman? Jag beundrar det här, att ha det där att man har hittat någon som man vill ha NO MATTER WHAT. Jag fascineras av det men tycker också att det ibland känns lite "halvt". Jag menar, är man beredd att göra avkall på sitt enda livs lycka?

Ett annat par jag känner består av en totalt frigid person och en överkåt sådan. Den överkåta försöker få den frigida att vilja iallafall lite ibland. Som att forcera fort Knox med en tandpetare. Går ej. Den överkåta personen säger då att denna måste få sitt någon annanstans och ÄR också med andra, men ändå. Ingen av dem tar steget och söker sig ut ur förhållandet. De kommer heller inte överens, de grälar om mycket och man hör dem aldrig säga ett enda positivt ord om varandra. Vad gör att de håller ihop? Jag förundras verkligen över detta... Som sagt; har man verkligen RÅD att göra avkall på sitt enda livs lycka?

En person som jag ganska nyligen lärt känna har en mysig familj sett utifrån - ett litet barn med en person som denne varit tillsammans med största delen av sitt vuxna liv. De har hus och bil och allt det där. Denna person är otroligt lojal mot sin familj och höjer sitt barn till skyarna. Verkar vara en underbar förälder och tar den rollen på största allvar. Men igen så saknas utrymme för just denne person att förverkliga sig själv och det denne vill i livet, personen verkar svälja sina ambitioner och framtidsdrömmar för att det inte passar in i den bild den andra personen i förhållandet har. Och igen, har man råd med detta? Är det värt det?

Jag är inte den som dömer, jag fascineras av detta! Och jag förundras! Min högsta önskan är att förstå vad det är som driver dessa par att stanna tillsammans, vad det är som gör att de väljer detta framför att utforska vägen till berusande lycka? Jag menar inte att man är nyförälskad hela livet eller ens i närheten av det. Men på något sätt så känns det som att det är att lura sig själv och riskera stor bitterhet att stanna i något som man egentligen vet är dåligt för en.

Det är troligt att jag projicerar mina tyckanden och tänkanden på dessa par just för att jag själv upplevt detta med att vara i ett dåligt förhållande, som var bra på ytan, och vilken befrielse det var att faktiskt ta sig vidare :) Jag tror att jag önskar alla samma sak. Men, det som var rätt för mig är inte säkert att det är rätt för andra.

Men än en

I've been awake for a while now
You've got me feelin like a child now
Cause everytime I see your bubbly face
I get the tinglies in a silly place

They start in my toes
Make me crinkle my nose
Wherever it goes I'll always know
That you make me smile
Please stay for a while now
Just take your time
Wherever you go

What am i gonna say
When you make me feel this way
I just...mmm

And it starts in my toes
Makes me crinkle my nose
Wherever it goes I'll always know
That you make me smile
Please stay for a while now
Just take your time
Wherever you go 

It starts in my soul
And I lose all control
When you kiss my nose
The feeling shows
Cause you make me smile
Baby just take your time now
Holding me tight

Wherever, wherever, wherever you go
Wherever, wherever, wherever you go
Wherever you go.
Always know
You make me smile baby just for a while
(Från Colbie Caillat's låt "Bubbly")

Ah...så mysig text

Dagens topp 1 samtal;

(Jag svarar och anger namn på företag samt mig själv)

Personen i andra änden, en hyresgäst, även kallad "HG" i vår värld;
"Ja detta är från (nämner en vårdinrättning på en av de orter vi har fastigheter) vi har fel på en lampa till en av våra gyn-stolar".
(Jag) - Eh... på vaddå sa du?
(HG) - En lampa till en av våra gynstolar har slutat fungera. Vi vill att ni lagar den.
(Jag) - Ni har fått fel på en lampa till en gyn-stol och ni ringer till förvaltningsbolaget?
(HG) - Jaaa... Vart skulle vi annars vända oss? (HG börjar bli upprörd)
(Jag försöker skaka det fnitter som hotar att bubbla upp i halsen, DESPERAT)
(Jag) - Förlåt men jag blev bara lite ställd här men nu ska vi nog kunna styra upp det hela ska du se! (Tänk er überhurtig friskis)
(Jag) - Er lampa till en gyn-stol, alltså LANDSTINGETS gyn-stol och lampa har gått sönder?
(HG) - ja och vi vill att ni ordnar detta.
(Jag) - Jag förstår, men vem har lagat sådant tidigare? (Fastigheten har nyss fallit in under vårt förvaltningsbestånd)
(HG) - Ja... det har nog landstinget gjort..
(Jag) - Ja, det känns ju som mest troligt eftersom det är LANDSTINGET som äger sakerna.
(HG) - Ja.... det är ju sant... Tror du det är dit jag ska ringa även nu då då?
(Jag) - Det är jag helt övertygad om eftersom vi dessvärre inte kan ta på oss att röra sådan apparatur då det inte är vår och inga försäkringar täcker om vi ger oss på andras saker hur som helst, hur väl vi än menar.
(HG) - Ja men containern måste ni flytta i alla fall!!!!! (HG Mycket arg på tonen)
(Jag, MYCKET ställd) - Eh... och hur kom den frågan in i bilden?
(HG) - Jamen NÅGOT ska ni väl göra ändå! (HG låter näst intill desperat)
(Jag) - Kan du specifisera dig vad problemet är?
(HG) - Jag tycker att containern står illa till.
(Jag sväljer sväljer sväljer en massa sarkastiska kommentarer och försöker febrilt fokusera)
(Jag) - Ok, den står illa. Har du något förslag på vart vi ska ställa den istället?
(HG) - Ja där den stod förr! (Tänk er prusiluskan som ätit citron)
(Jag) - jo det hade vi naturligtvis gärna kunnat göra, men det är kommunens mark där den stod förut och vi kan ju inte parkera saker på deras mark hur som helst.
(HG) - Ja där den står nu kan den  inte stå i alla fall! Den måste bort!
(Jag) - bara för mitt eget förtydligande, den container som ni ringt mig om i ett par veckors tid och undrat på när den kommer står nu helt enkelt på fel plats? Den container som jag sa att det skulle bli svårt att skaffa tillbaka och att vi tittade på alternativa lösningar eftersom vi hade ont om plats, den containern är det nu som måste bort?
(HG) - Är du uppstudsig nu också!?! (Tänk er förnärmad fisförnäm tant)
(Jag) - Jag försöker bara skapa mig en bild av situationen och måste säga att jag inte menar att vara uppstudsig men helt ärligt tycks det mig som att det bara finns två val här; 1 - conatinern stannar och då där den står idag. 2 - Vi tar bort containern. Någon plats kan jag inte trolla fram. (Röst som på en stereotyp dagisfröken)
(HG) - Men vi måste ju ha containern!
(Jag) - Och jag låter den gärna stå men det finns ingen annanstans att göra av den.
(HG) - Alltså, att INGENTING ska fungera sedan ni tog över!
(Jag) - Kan du specifisera dig?
(HG) - Trasiga lampor, container på fel plats och vi vet inget om hur det kommer bli med rensning av rabatter framöver! (HG låter fortfarande som tant med kvastskaft i rumpan som skaver tonsillerna)
(Jag) - De trasiga lamporna trodde jag vi hade rett ut, de är ju er egen verksamhets ansvar, att containern inte kan stå på samma plats som tidigare beror på att det nu är 2 olika ägare av markerna och vad gäller rabatterna så har snön precis töat bort och det är inte direkt så att det växt upp så mycket än. Men jag tar gladeligen åt mig frågan kring rabatterna här och nu. Det är bra att ni lyfter sådant ni har funderingar på så vi får en chans att ge er svar.
(HG) lägger på.
(Jag) stirrar på telefon, tittar sen på min kollega. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Detta var ett av dagens samtal. Samtal av denna typ får jag ca 15 st/dag.

Ok, svenska kyrkan har nu i vissa områden i landet börjat neka bröllop där bruden vill bli överlämnad av sin pappa på grund av att detta inte anses vara JÄMLIKT! Hur idiotiskt är det? Vad försöker de med? Att få oss kvinnor att framstå som idioter? Jag menar, vi KAN ta vara på oss själva! Vi vill för fan själva bestämma hur vi vill ha en av de största dagarna i våra liv! Ge oss lika lön och samma chanser att avancera i yrkeslivet istället! DET borde man beslut om! För jag menar, vad är det som är så inigranskogen svårt med att bestämma att lika lön för lika arbete istället för att hålla på med dessa mesfasoner som man gör idag? HUR FAN TÄNKER VISSA?!

Och vidare i det här ämnet med jämlikhet så kan vi ju ta en titt på pensionärer och invandrare. Hur kommer det sig att i det här landet kan någon som inte jobbat en endaste jävla fucking dag i det här landet och därmed heller aldrig betalat ett öre i skatt, komma hit och få ut MER pengar i månaden än vad en pensionär får?! En pensionär som varit med och byggt upp vårt land?! Och hur kommer det sig att man tjatar om att det är orättvist att deltidsarbetare inte ska få stämpla upp till full tid efter 75 dagar när det finns de som inte har något jobb alls? Som jag skrev i förra inlägget; DET ÄR INTE RÄTTVIST HÄR I LIVET!

MEN!

Jämlikhet bör, och ska, vi sträva efter. Och jämlikhet är att få ut efter prestation/insats  och inte efter kön eller ålder eller att du kommer från ett krigsdrabbat land. Klart att jag skulle vilja få hjälp om jag kom till ett annat land i flykt. Men det är upp till det landet att sätta gränser och mig själv att se till att göra vad som krävs för att kunna försörja mig själv. VAAARFÖR är det så JÄÄÄÄÄÄÄVLA svårt att fatta detta?! I Vilket annat land i världen kan man göra som man gör i Sverige? Och vad är det som gör att det är så tabu att prata om invandrare medan det är helt ok att såga pensionärerna vid fotknölarna?

FI snackar om att lagstadga föräldraledigheten, för att ge kvinnor en starkare position på arbetsmarknaden. Igen är då regeringen inne på att man ska bestämma åt oss andra vad som är rätt och vad som är fel. Vi ska kunna dela föräldraledigheten som vi själva vill som passar familjen bäst.

Jag säger;

1. Släpp monopolet på alkohol! Låt folk dricka till rimliga priser och i den mån de vill. Vilka är staten att bestämma att människor inte är vuxna nog att ha koll på sig själva?! Ska man börja sätta gränser på mat för att folk äter sig feta?!

2. Sluta dalta med alkoholister, feta och drogmissbrukare. 3 chanser får du och sen är det kört för din del skulle jag vilja säga. Var och en är ansvarig för var och en. Missbrukar du? Ja vem fan tvingade dig?! Äter du för mycket?! Ja men byt ut kebaben mot sallad och börja röra på ditt feta arsle vettja! Visst kan alla ha otur och det kan gå riktigt illa och SJÄLVKLART ska man då få hjälp och stöd för att kunna komma på banan igen! Självklart! MEN, tar du inte vara på chanserna ska du heller inte få chans på chans på chans på chans på chans. FÖR SÅNT ÄR LIVET!

3. Låt föräldrar själva bestämma över de där fina härliga dagarna av föräldraledighet som vi har priviligiet att få som invånare i detta land. Detta är en av de saker som gör att detta land är så fantastiskt som det är; att man värdesätter ett barns uppväxt så mycket att man ges möjlighet att vara hemma så länge i början av den nya människan liv. Och är man vuxen nog att sätta en ny människa till världen så är man vuxen nog att bestämma om sin egen ledighet kring den människan. (Även om vissa inte borde få skaffa barn pga mognad eller annat....)

4. Ge de som byggde upp landet den ersättning de har rätt till!

5. Ge Britney Spears en månads rehab i form av 2 månader på en bondgård i norrland så ska det nog bli folk av henne också! :)

6. Satsa på den ideella idrotten i Sverige så att även kommande generationer kan få chansen att få utöva precis den idrott de vill tillsammans med sina kompisar oavsett hur mycket eller lite föräldrarna tjänar. Det ger laganda och kamratuppfostran på ett positivt sätt - alla får vara med!

7. GRATIS KONDOMER ÅT FOLKET! Jisses, klamydia har ju blivit värsta epidemin om man ska tro statistiken! Törs knappt gå på kompisars toaletter längre eftersom man inte vet om de practise safe sex. (Alltså, de som är singlar och har lite lösa förbindelser) Jag vet att man hävdar att STD inte smittar på det sättet men inte känner jag mig det minsta säker för det! Forskare och "vetare" har genom tiderna sagt de mest korkade grejer så.

8. Nu orkar jag inte mer. Det mesta är sagt också så :)

Fredag är LJUUUUVLIGT! Dags att gå tillbaks till nya soffan och njuuuta av den goda salladen och morotskakan i magen :D

Ja, fyll i själv vad du tycker passar på den titeln.

Regeringen har nu lagt fram en budget och det verkar ju inte vara särskilt många partier som gillar den.

Min fråga är dock; varför är det så fult att vilja att alla ska jobba och tjäna sitt eget uppehälle? De flesta verkar slänga sig med fraser/ord som "häxjakt" och rättvisa. Men sen när är något i livet rättvist? Jag menar, är det exempelvis rättvist att den som tjänar pengar betalar för den som inte jobbar? Är det rättvist att en landstingspolitiker sitter och lyfter en lön som är 3 dubbel mot en narkossköterskas? Och då ansvarar narkossköterskan för ett människoliv. En politiker fick för något år sen just den frågan i vår länstäckande tidning, om han finner det skäligt att hans lön är så mycket högre än just en narkossköterskas. Han svarade då "jag har ju väldigt mycket ansvar". Ok, med andra ord skulle man kunna vända det till att han anser att hans jobb är mer värdefullt än livet hos den människa som narkossköterskan vakar över.

Livet är inte rättvist. Men, det man kan göra, är att sluta dalta med hela svenska befolkningen och lära folk att ta ansvar för sig själva. Många var emot regeringens förändringar om att man skulle "tvingas" flytta för att jobba. Men vad är det som är så hemskt med det? Självklart är det inte kul om man har barn och familj på ett ställe och sen ska jobba på ett annat ställe. Men är "det känns inte bra" eller "det är inte rättvist" de rätta sakerna att motivera sig med när man ställs inför ett sådant dilemma i en familj? Varför kan man inte istället se till vad man kan spara in på som gör att man så att säga kan "köpa" sig lite tid att hitta ett jobb i sin hemkommun? För om en jobbar heltid och den andra är arbetslös borde det gå att få ihop ekonomin ändå. Det som oftast, uppfattar jag det som, är boven i de här dramerna är att ingen vill sänka sin standard i livet "bara för att man inte har något jobb". De vill fortsätta resa, ha 2 bilar eller köpa lördagsmys för 300:-. ´

Självklart finns det de som har det tufft i samhället och som kan påverkas oerhört illa av regeringens påhitt. Jag är själv en av dem som alltid hamnat mellan stolarna; jag skaffade barn tidigt och pluggade = jag hade inte rätt till socialbidrag den månaden innan man fick lön på sommaren och jag hade heller inte rätt till extra lån från CSN för att jag hade barn för att jag var under 25! Så alltså; hade jag struntat i att plugga och försörja mig själv 11 månader om året utan istället gått arbetslös hade jag fått socialbidrag och hade jag varit över 25 och haft barn och pluggat så hade jag fått rätt till extra lån för att jag hade barn och pluggade. Rättvist? Nej. Rimligt? Nej det tycker jag inte heller. Sen var jag arbetslös i 8 månader efter avslutade studier, fick en praktikplats och jobbade häcken av mig för aktivitetsstöd som efter skatt gav 4200:-. Min sambo studerade och vi fick således bostadsbidrag. Utan bostadsbidraget hade vi inte klarat av att betala hyran för vår 2:a. (Vi bodde alltså 3 pers i en 2:a) Så fick jag jobb, inget drömjobb, inte ens ett hyfsat jobb men ett jobb! Och jag var jätteglad! Stormförtjust! Jag ringde direkt till försäkringskassan och meddelade att jag fått jobb och att vi inte skulle ha något mer bostadsbidrag. Naturligtvis måste vi nu betala tillbaka de pengar som vi året innan fått i bostadsbidrag eftersom jag nu de sista månaderna på året skulle tjäna pengar och bostadbidraget räknas på ett helt år. VILKET GER, att om du i januari lever på hoppet om att ha fått ett jobb innan året är slut inte har rätt till bostadsbidrag. Sjukt system. Borde det inte vara så att bostadbidrag är något du får när du behöver det? Men även här hade vi val att göra; vi valde att min sambo skulle fortsätta plugga så att vi i framtiden skulle få det bättre. Det var eländigt och som sagt vi hamnade mellan stolarna i de flesta fall och vi betalar nu tillbaks de pengar som vi lånade från CSN och vi betalar tillbaks bostadsbidrag för 6 månader. Så jag kan inte säga att jag känner mig skyldig systemet så värst mycket. Och de allra flesta som är arbetslösa eller liknande i ett visst antal år hinner betala så mycket skatt att det jämkar upp det de en gång själva "tog" under sin "problemtid". Så där finns ju en viss rättvisa ändå och det är väl den där jämvikten vi borde sträva efter? Inte efter att den som jobbar 60 timmar i veckan ska ha samma levnadsstandard som den som inte jobbar alls?

Sen vad gäller sjukskrivningar så förstår jag inte problemet där heller. Visst ska den som mår dåligt eller är skadad vara hemma och krya på sig! Men är det skäligt att en person på 22 år ska bli sjukpensionär? Är det skäligt att beröva den människan chansen att få uppleva det att tjäna sitt eget uppehälle och vara en del av det fungerande samhället? Jag menar inte att de sjukskrivna eller pensionerade eller arbetslösa inte fungerar i samhället men de bidrar heller inte till något. Och det tycker jag är synd att ta bort den chansen från någon bara för att denne haft problem vid ett tidigare skede i sitt liv. Så de som känner press och att det råder "häxjakt" på de sjuksrivna, vad är de så rädda för? Arbetsmarknadsprogram? DET kan jag förstå. Och dessa hoppas jag innerligt att regeringen tar bort snart. Eller i alla fall ersätter med fungerande sådana. Bättre nytta för pengarna skulle man få om man lät folk gå i kognitiv terapi eller annan terapi och bearbeta det som varit tufft och jobbigt och bli "omprogrammerade" att klara av sin vardag.

Varför vill så många i Sverige leva utan ansvar? Vi har alla ansvar för våra egna liv. Ju mindre staten lägger sig i desto bättre! Jag menar, vad vore så hemskt med en skolavgift? Så länge den är skälig och skolan drivs efter riktlinjer som är fastställda av rätt myndighet och vi kan ha kvar samma anda i skolan så skulle det ju vara underbart att kunna veta att ingen annan än vi som föräldrar kan säga nåt om klassernas storlek till exempel. Säkert skulle det bli diskussioner här med men räcker det inte med att politiker bestämmer riktlinjer på uppdrag av svenska folket och sen kan svenska folket vara med och skjuta till pengar? Se på barnomsorgen, där betalar var och en efter sin inkomst och varför inte ha samma system för skolor? Då skulle skolor kunna bli självförsörjande till viss del och samtidigt betalar ingen mer än de har råd med men barnen får ändå ta del av samma sak som kompisen som har föräldrar med högre lön. Det kunde ju vara något att tänka på åtminstone!