Twists & turns..
Ok, vad vill jag bli när jag blir stor? Enkelt - lycklig. Ok, hur blir jag det då? Genom att göra saker jag tycker om. Ok, men vad tycker jag om då? Att umgås med vänner, hålla på med hästar och att umgås med den jag är kär i. Ok, gör det då! Ja men hur?! Jag har ett jobb som visserligen är stimulerande och utvecklande men det tar död på mig! Behöver dock lönen för att överleva.. Umgås med vänner, tja jo, det gillar jag ju men hur F ska man hinna det när man har ett jobb som suger så mycket och sen så VILL jag ju hålla på med hästen men det tar ju också rätt mycket tid...
Så egentligen, om man ska ta den lätta vägen, så önskar jag att jag hittade en kille som är rik men företagssam och som avgudar mig för den jag är utan att vara mesig och som kan "sätta mig på plats" för att han är så mycket kille.. Händig och musklad ska han vara också.. Och skämma bort mig utan att för den sakens skulle locka fram de dåliga sidorna hos mig.. På så sätt kunde jag driva ett företag, ha hästarna och ändå åka och hälsa på polare när jag vill för det finns både pengar och tid...
Äh! Sen när tar jag den lätta vägen i livet?! :P Ha ha haaa liksom... Nä, jag kommer säkert sluta som ensamstående mamma till 2 barn (ett har jag redan så det är bara ett till som fattas) och få problem att få det att gå ihop med barnflicka och ekonomi och det andra barnet har säkert ingen kontakt med sin pappa heller pga en eller annan orsak.. Inte för att det är ett bekymmer för mig men kan ju komma att bli det för barnet och då kommer det dåliga samvetet in och så blir det ett problem för mig ändå. För ska man vara helt ärlig så är det ju egentligen bara själviskt att föda ett barn som inte båda föräldrarna vill ha. Men hur ofta vill båda i ett par ha barn samtidigt? :P Men, jag tror att hur som helst så kommer det att ordna sig och vara kul :) Och jag tror också att jag hellre är ensamstående med ett barn än att ha delad vårdnad så som jag har om min lillkille för det är ett aber att hela tiden behöva ta sån hänsyn till en helt annan familjs situation.
Drömläget vore faktiskt detta; en snygg, rolig och härlig kille med glimten i ögat tar mig med storm. Vissa saker klaffar inte men vi känner oss hemma med varandra på ett "lagomt" plan och han gör sin grej, jag gör min, men vi vill verkligen ha varandra och det flyter på och vi har verkligen sååå kul ihop! Efter ett par år med skoj ihop blir jag hipp som happ gravid och det blir en kul grej det med och sen när ungen är ute och blivit större så kommer vi in i det att den krabaten kan stanna hos mormor/farmor & farfar och så reser vi igen och hittar på bus... Livet rusar liksom på i resor och upplevelsernas tecken och hemma skaffar vi efter ytterligare några år en snygg och prydlig äldre gård där vi känner oss hemma mellan varven med resor och äventyr... Jag tror att det är vad som måste till för att jag inte ska bli så rastlös att jag kreverar här i livet...
Hatar verkligen min rastlöshet. Den tar aldrig någonsin slut ju!
/J
Så egentligen, om man ska ta den lätta vägen, så önskar jag att jag hittade en kille som är rik men företagssam och som avgudar mig för den jag är utan att vara mesig och som kan "sätta mig på plats" för att han är så mycket kille.. Händig och musklad ska han vara också.. Och skämma bort mig utan att för den sakens skulle locka fram de dåliga sidorna hos mig.. På så sätt kunde jag driva ett företag, ha hästarna och ändå åka och hälsa på polare när jag vill för det finns både pengar och tid...
Äh! Sen när tar jag den lätta vägen i livet?! :P Ha ha haaa liksom... Nä, jag kommer säkert sluta som ensamstående mamma till 2 barn (ett har jag redan så det är bara ett till som fattas) och få problem att få det att gå ihop med barnflicka och ekonomi och det andra barnet har säkert ingen kontakt med sin pappa heller pga en eller annan orsak.. Inte för att det är ett bekymmer för mig men kan ju komma att bli det för barnet och då kommer det dåliga samvetet in och så blir det ett problem för mig ändå. För ska man vara helt ärlig så är det ju egentligen bara själviskt att föda ett barn som inte båda föräldrarna vill ha. Men hur ofta vill båda i ett par ha barn samtidigt? :P Men, jag tror att hur som helst så kommer det att ordna sig och vara kul :) Och jag tror också att jag hellre är ensamstående med ett barn än att ha delad vårdnad så som jag har om min lillkille för det är ett aber att hela tiden behöva ta sån hänsyn till en helt annan familjs situation.
Drömläget vore faktiskt detta; en snygg, rolig och härlig kille med glimten i ögat tar mig med storm. Vissa saker klaffar inte men vi känner oss hemma med varandra på ett "lagomt" plan och han gör sin grej, jag gör min, men vi vill verkligen ha varandra och det flyter på och vi har verkligen sååå kul ihop! Efter ett par år med skoj ihop blir jag hipp som happ gravid och det blir en kul grej det med och sen när ungen är ute och blivit större så kommer vi in i det att den krabaten kan stanna hos mormor/farmor & farfar och så reser vi igen och hittar på bus... Livet rusar liksom på i resor och upplevelsernas tecken och hemma skaffar vi efter ytterligare några år en snygg och prydlig äldre gård där vi känner oss hemma mellan varven med resor och äventyr... Jag tror att det är vad som måste till för att jag inte ska bli så rastlös att jag kreverar här i livet...
Hatar verkligen min rastlöshet. Den tar aldrig någonsin slut ju!
/J
Ord som svärd
Var det inte någon medeltida poet som menade att han fäktades med sin penna då hans ord minsann kunde såra som vilket svärd som helst?
Förstår vad han menade. Det finns ord och fraser som kan få mig att verkligen känna det som att jag vill göra mig själv fysisk skada bara för att slippa känna hur ont de orden gör. Ibland kommer orden förklädda för att inte verka så farliga, men innebörden gör verkligen bara såå ont!
illa illa...
Förstår vad han menade. Det finns ord och fraser som kan få mig att verkligen känna det som att jag vill göra mig själv fysisk skada bara för att slippa känna hur ont de orden gör. Ibland kommer orden förklädda för att inte verka så farliga, men innebörden gör verkligen bara såå ont!
illa illa...
