Joselina

Har ni tänkt på hur ert liv ses av andra? Jag funderar på det ibland eftersom jag har så mycket funderingar om andras liv. Exempelvis, vad gör det att en person som älskar barn och verkligen verkligen VILL ha barn, tillsammans med en person som helt öppet och ärligt berättar att denna inte vill ha barn? Aldrig någonsin. Denna person har fobi mot barn och tycker inte att det finns någon mening med det. De har heller inget övrigt gemensamt och är totalt olika som personer. Hur kommer det sig då att de stannar ihop så som de gör? Vem/vad är det som håller dem samman? Jag beundrar det här, att ha det där att man har hittat någon som man vill ha NO MATTER WHAT. Jag fascineras av det men tycker också att det ibland känns lite "halvt". Jag menar, är man beredd att göra avkall på sitt enda livs lycka?

Ett annat par jag känner består av en totalt frigid person och en överkåt sådan. Den överkåta försöker få den frigida att vilja iallafall lite ibland. Som att forcera fort Knox med en tandpetare. Går ej. Den överkåta personen säger då att denna måste få sitt någon annanstans och ÄR också med andra, men ändå. Ingen av dem tar steget och söker sig ut ur förhållandet. De kommer heller inte överens, de grälar om mycket och man hör dem aldrig säga ett enda positivt ord om varandra. Vad gör att de håller ihop? Jag förundras verkligen över detta... Som sagt; har man verkligen RÅD att göra avkall på sitt enda livs lycka?

En person som jag ganska nyligen lärt känna har en mysig familj sett utifrån - ett litet barn med en person som denne varit tillsammans med största delen av sitt vuxna liv. De har hus och bil och allt det där. Denna person är otroligt lojal mot sin familj och höjer sitt barn till skyarna. Verkar vara en underbar förälder och tar den rollen på största allvar. Men igen så saknas utrymme för just denne person att förverkliga sig själv och det denne vill i livet, personen verkar svälja sina ambitioner och framtidsdrömmar för att det inte passar in i den bild den andra personen i förhållandet har. Och igen, har man råd med detta? Är det värt det?

Jag är inte den som dömer, jag fascineras av detta! Och jag förundras! Min högsta önskan är att förstå vad det är som driver dessa par att stanna tillsammans, vad det är som gör att de väljer detta framför att utforska vägen till berusande lycka? Jag menar inte att man är nyförälskad hela livet eller ens i närheten av det. Men på något sätt så känns det som att det är att lura sig själv och riskera stor bitterhet att stanna i något som man egentligen vet är dåligt för en.

Det är troligt att jag projicerar mina tyckanden och tänkanden på dessa par just för att jag själv upplevt detta med att vara i ett dåligt förhållande, som var bra på ytan, och vilken befrielse det var att faktiskt ta sig vidare :) Jag tror att jag önskar alla samma sak. Men, det som var rätt för mig är inte säkert att det är rätt för andra.

Men än en