Joselina

Ja, fyll i själv vad du tycker passar på den titeln.

Regeringen har nu lagt fram en budget och det verkar ju inte vara särskilt många partier som gillar den.

Min fråga är dock; varför är det så fult att vilja att alla ska jobba och tjäna sitt eget uppehälle? De flesta verkar slänga sig med fraser/ord som "häxjakt" och rättvisa. Men sen när är något i livet rättvist? Jag menar, är det exempelvis rättvist att den som tjänar pengar betalar för den som inte jobbar? Är det rättvist att en landstingspolitiker sitter och lyfter en lön som är 3 dubbel mot en narkossköterskas? Och då ansvarar narkossköterskan för ett människoliv. En politiker fick för något år sen just den frågan i vår länstäckande tidning, om han finner det skäligt att hans lön är så mycket högre än just en narkossköterskas. Han svarade då "jag har ju väldigt mycket ansvar". Ok, med andra ord skulle man kunna vända det till att han anser att hans jobb är mer värdefullt än livet hos den människa som narkossköterskan vakar över.

Livet är inte rättvist. Men, det man kan göra, är att sluta dalta med hela svenska befolkningen och lära folk att ta ansvar för sig själva. Många var emot regeringens förändringar om att man skulle "tvingas" flytta för att jobba. Men vad är det som är så hemskt med det? Självklart är det inte kul om man har barn och familj på ett ställe och sen ska jobba på ett annat ställe. Men är "det känns inte bra" eller "det är inte rättvist" de rätta sakerna att motivera sig med när man ställs inför ett sådant dilemma i en familj? Varför kan man inte istället se till vad man kan spara in på som gör att man så att säga kan "köpa" sig lite tid att hitta ett jobb i sin hemkommun? För om en jobbar heltid och den andra är arbetslös borde det gå att få ihop ekonomin ändå. Det som oftast, uppfattar jag det som, är boven i de här dramerna är att ingen vill sänka sin standard i livet "bara för att man inte har något jobb". De vill fortsätta resa, ha 2 bilar eller köpa lördagsmys för 300:-. ´

Självklart finns det de som har det tufft i samhället och som kan påverkas oerhört illa av regeringens påhitt. Jag är själv en av dem som alltid hamnat mellan stolarna; jag skaffade barn tidigt och pluggade = jag hade inte rätt till socialbidrag den månaden innan man fick lön på sommaren och jag hade heller inte rätt till extra lån från CSN för att jag hade barn för att jag var under 25! Så alltså; hade jag struntat i att plugga och försörja mig själv 11 månader om året utan istället gått arbetslös hade jag fått socialbidrag och hade jag varit över 25 och haft barn och pluggat så hade jag fått rätt till extra lån för att jag hade barn och pluggade. Rättvist? Nej. Rimligt? Nej det tycker jag inte heller. Sen var jag arbetslös i 8 månader efter avslutade studier, fick en praktikplats och jobbade häcken av mig för aktivitetsstöd som efter skatt gav 4200:-. Min sambo studerade och vi fick således bostadsbidrag. Utan bostadsbidraget hade vi inte klarat av att betala hyran för vår 2:a. (Vi bodde alltså 3 pers i en 2:a) Så fick jag jobb, inget drömjobb, inte ens ett hyfsat jobb men ett jobb! Och jag var jätteglad! Stormförtjust! Jag ringde direkt till försäkringskassan och meddelade att jag fått jobb och att vi inte skulle ha något mer bostadsbidrag. Naturligtvis måste vi nu betala tillbaka de pengar som vi året innan fått i bostadsbidrag eftersom jag nu de sista månaderna på året skulle tjäna pengar och bostadbidraget räknas på ett helt år. VILKET GER, att om du i januari lever på hoppet om att ha fått ett jobb innan året är slut inte har rätt till bostadsbidrag. Sjukt system. Borde det inte vara så att bostadbidrag är något du får när du behöver det? Men även här hade vi val att göra; vi valde att min sambo skulle fortsätta plugga så att vi i framtiden skulle få det bättre. Det var eländigt och som sagt vi hamnade mellan stolarna i de flesta fall och vi betalar nu tillbaks de pengar som vi lånade från CSN och vi betalar tillbaks bostadsbidrag för 6 månader. Så jag kan inte säga att jag känner mig skyldig systemet så värst mycket. Och de allra flesta som är arbetslösa eller liknande i ett visst antal år hinner betala så mycket skatt att det jämkar upp det de en gång själva "tog" under sin "problemtid". Så där finns ju en viss rättvisa ändå och det är väl den där jämvikten vi borde sträva efter? Inte efter att den som jobbar 60 timmar i veckan ska ha samma levnadsstandard som den som inte jobbar alls?

Sen vad gäller sjukskrivningar så förstår jag inte problemet där heller. Visst ska den som mår dåligt eller är skadad vara hemma och krya på sig! Men är det skäligt att en person på 22 år ska bli sjukpensionär? Är det skäligt att beröva den människan chansen att få uppleva det att tjäna sitt eget uppehälle och vara en del av det fungerande samhället? Jag menar inte att de sjukskrivna eller pensionerade eller arbetslösa inte fungerar i samhället men de bidrar heller inte till något. Och det tycker jag är synd att ta bort den chansen från någon bara för att denne haft problem vid ett tidigare skede i sitt liv. Så de som känner press och att det råder "häxjakt" på de sjuksrivna, vad är de så rädda för? Arbetsmarknadsprogram? DET kan jag förstå. Och dessa hoppas jag innerligt att regeringen tar bort snart. Eller i alla fall ersätter med fungerande sådana. Bättre nytta för pengarna skulle man få om man lät folk gå i kognitiv terapi eller annan terapi och bearbeta det som varit tufft och jobbigt och bli "omprogrammerade" att klara av sin vardag.

Varför vill så många i Sverige leva utan ansvar? Vi har alla ansvar för våra egna liv. Ju mindre staten lägger sig i desto bättre! Jag menar, vad vore så hemskt med en skolavgift? Så länge den är skälig och skolan drivs efter riktlinjer som är fastställda av rätt myndighet och vi kan ha kvar samma anda i skolan så skulle det ju vara underbart att kunna veta att ingen annan än vi som föräldrar kan säga nåt om klassernas storlek till exempel. Säkert skulle det bli diskussioner här med men räcker det inte med att politiker bestämmer riktlinjer på uppdrag av svenska folket och sen kan svenska folket vara med och skjuta till pengar? Se på barnomsorgen, där betalar var och en efter sin inkomst och varför inte ha samma system för skolor? Då skulle skolor kunna bli självförsörjande till viss del och samtidigt betalar ingen mer än de har råd med men barnen får ändå ta del av samma sak som kompisen som har föräldrar med högre lön. Det kunde ju vara något att tänka på åtminstone!