Joselina

Jag pratar mycket, men jag kan lyssna. Har ni tänkt på vad irriterande det är när man möter folk som bara pratar pratar pratar och dessutom pratar OM dig själv och talar om för dig hur du känner och de kunde inte ha mer fel?! Och sen låter de dig inte ens få en syl i vädret för att förklara vad man faktiskt menar?! Istället säger de något i stil med "du behöver inte förklara, jag vet redan" - Men HALLLÅÅÅÅ! Det är ju just det de inte gör!!! Så fruktansvärt irriterande..

Jag vet att Du tror att du känner mig, men det gör du inte. Kom ihåg det.

God afton!

/J

Visst är det fantasiskt hur livet kan - på ett så enkelt vis som med ord, ändras från en dag till en annan?

Häromdagen insisterade jag på att jag och min kille skulle ta en promenad ihop. Vi brukar ta oss tid till träning/promenader/middagar ihop och vi brukar alltid ha hur kul som helst. Av olika anledningar har vi inte hunnit med detta på slutet.

Det är verkligen underligt att det gått så här långt, men troligen har vi blivit så vana vid att vi fungerar så bra och att vi klaffar bra vad gäller kommunikation, att vi tog för givet att det skulle fungera.

Alltså, bara genom att vi gick ut och gick och jag helt enkelt RÅKADE uttrycka några ord ang vår framtid, så fick jag veta precis vad jag behövde veta för att kunna sluta vara rädd för att bli "fast"!!!!

Som jag berättat tidigare så är en av mina största rädslor att stanna upp, att sluta utvecklas, att sluta vara det mesta jag kan vara. Detta har lett till att jag blivit livrädd för mitt förhållande med min pojkvän - rädd för att han ska fria, rädd för att ens tänka på att skaffa fler barn, rädd för att köpa ny bil (!!! sant!!) rädd för att tänka på vad jag gör om ett år - för tänk om det är samma sak som idag, bara för att jag inte törs bryta upp? Allt har liksom bara tett sig som ett sätt att komma närmare villa i förorten med 2-3 barn *ryser* och lån och amorteringar och ideliga renoveringar och kvartsamtal och hämta lämna hos barnomsorg och att alltid känna sig otillräcklig och aldrig hinna med sig själv och att sitta där med 5, 10, 15, 20 (kräks) kg övervikt men ingen ork att göra något åt det. Inget sex - för trött (antingen jag eller sambon, eller något barn vaket eller liggande i sängen. (Man säger inte att barn är världens bästa preventivmedel för inte! Även om vissa visst aldrig verkar lära sig hur barn blir till utan blir lika överraskad varje gång *haha*)

Men tack vare min älskade kille så vet jag nu, något som vi pratat om förr, men jag trodde att han förändrats och idag vill nåt annat - han kommer aldrig att stanna upp och han kommer aldrig att vilja att jag gör det heller. För honom är det helt ok att jag vill åka till Nya Zeeland och jobba i 3 månader (någon som vill hänga på? Jag åker nästa år hoppas jag på) och om jag vill byta jobb och om jag vill flytta och om jag vill börja knyppla. Huvudsaken för honom är att jag är lycklig, och han har också han en plan för livet som INTE innebär att stanna upp!

Och här kommer vi till själva kärnan i vårt "genombrott" på promenaden. (Som för övrigt bara kom utifrån att vi småpratade) Jag pratade om min rädsla för att just stanna upp och han sa, som den naturligaste saken i världen; "Men vaddå stanna upp? Vi SKA väl fortfarande till U.S.A om 3-5 år?" Och jag blev bokstavligt talat så lycklig att jag hoppade på honom *haha* Visst ska vi det! Och det är just det vi pratade om när vi pluggade båda två - hur vi skulle skaffa oss bra jobb, jobba oss upp, känna oss för vad vi vill, spara lite kapital (går bättre för honom än för mig :P) och sen när han är i det läget att han kan söka de högre tjänsterna, då kommer han att söka en utlandstjänst (och ja visst, det kan vara så att han inte får någon, men jag vet, att alla som känner min sambo som läser detta, också de vet att risken att han INTE skulle få en sån tjänst - den är minimal, och risker är livet fullt av.) Och i o m den utlandstjänsten så tar vi de barn vi har eller inte har och flyttar till det stora landet i väst för ett par till tre år :)

Så fatta, här har jag gått, som en 26årig tjej och känt mig gammal och fast, medan han har haft sitt mål framför sig hela tiden - att vi ska göra just det jag var rädd att vi INTE skulle göra :D Visst är det skrattretande?

Jag har också totalt fokuserat på vad jag trodde jag saknade, och visst, det jag saknar fortfarande är att känna mig nätt och som en tjej (jag är lite för musklig för att ses som en "tjejtjej" dessvärre... men jag jobbar på det och kanske hittar jag ett sätt att träna utan att bli grövre... kanske inte) Men en sak är säkert, för att klara av en tjej som mig - så måste man vara en rejäl man. :) "It's a job not suitible for everyone" haha... nej gud nej. Ett psyke som värsta stålmannen måste man ha, och en trygghet i sig själv som varken tornados eller vulkanutbrott kan rubba.

Jag har gått och tolkat det att han varit fokuserad på sitt jobb och lugn i vardagen och aldrig klagat över att det inte händer något, som att han är nöjd så här, och att det är detta han vill - jobba och ha familj och ha ett visst antal ideella uppdrag. Rutin, medelmåttighet, "svensson-liv"... Men egentligen så är han bara lugn i det han gör för att han ser att det han gör nu tjänar hans större syften - han är målmedveten och VET med sig själv att han kommer inte att stanna här. (Gud vad jag önskar att jag hade hans "endurance".. *suck* jag är alldeles för otålig för sånt här :P)

Jösses va? Tänk att JAG -pratkvarn nummer ett (som dock kan lyssna) inte fattade att det var öppna munnen jag var tvungen att göra.. Och grejen är, att jag faktiskt gett uttryck för min frustration, men antagligen aldrig på ett sätt som kan härledas till att det är FRAMTIDEN jag är orolig för, utan det har nog mer tolkats som en otålighet  pga nuet. Fast iofs, nuet driver mig till vansinne det också :S Alldeles för mycket att göra på för lite tid.

Kom just på en sak som stör mig - folk som TROR att de kan läsa av andra, men i själva verket inte kan det. De säger att "du är så här och så här" eller "du menar så här" och de kunde inte ha mer fel. Så ett litet heads up - DU kan aldrig VETA vad din medmänniska tänker. DU kan aldrig VETA vad den människan FAKTISKT menar med det den säger/skriver. Du kan ana och du kan tro, men bara den som uttalar/skriver orden VET.

Och du? Det finns olika sätt att skaffa sig livserfarenhet. Det finns bättre och det finns sämre sätt, men alla är vi olika och utvecklas olika av olika saker. Därav att något som funkar för en person kanske inte funkar för en annan. Jag har betydligt mer erfarenheter än många som är mycket äldre än mig, men det finns de som är yngre än mig som har mer än mig. Vi är alla olika och livet har farit olika fram med oss.

Jag tror dock på vissa grunder; 1- ta dig hemifrån, se ett nytt ställe, upplev en annan kultur. 2 - ha ett intresse, om det sen är kläder, skor, smink, gå ut och festa, fotboll, bridge, att virka eller att träna dig till att bli starkast i världen, det kvittar bara du gör något för just dig själv som DU vill. 3 - vidareutbilda dig, och då menar jag allt ifrån att ta en kurs i svetsning till att lära sig spela gitarr till att gå en hel universitetsutbildning eller bara läsa upp ditt betyg i matte på komvux, allt leder DIG personligen framåt men spelar kanske ingen större roll i det övriga livet eller kanske gör det det. Sen finns det fler men de är förgreningar av dessa 3 så det känns som lite överkurs att skriva ut dem också :P

Have a nice life!

/J

Jag har ett underbart förhållande med en underbar person som är fantastisk på många sätt och vis. Snygg är han också, och det finns ett stort antal personer som beundrar honom - jag är en av dem.

Jag har en frisk och härlig son som är väluppfostrad, lätt att ha att göra med och som gör min tillvaro rikare på många många sätt.

Jag har ett jobb som är utvecklande, utmanande och ger en bra inkomst. (Hey, jag är liksom 26 år och chef, borde inte det kännas rätt schysst och som en hyfsad bekräftelse?)

Jag har massor med kläder, dyra krämer, coolt smink som får kompisar att bli som barn i godisbutik och jag har en schysst figur och inga abnormiteter någonstans på kroppen.

Jag har vänner som är underbara.

Jag har MASSOR att vara tacksam för och som borde göra mig glad, lycklig - ja rent av extatisk. Men varför kan jag då bara tänka på det jag inte har?

Varför? Varför finns det där som jag inte kan få där och stör mig? Varför finns det där som jag egentligen inte borde vilja ha där och stör?

Jävligt onödigt på min ära.

//J

P.s Hur fan kommer man över ett begär som man inte har någon nytta av att ha och som bara sabbar det i längden?

Om jag vill något, som inte skadar någon annan, som inte handlar om någon annan, som enbart handlar om att det skulle få MIG att må bra - är det min "rätt" att göra det då?

Det sjuka i detta är att det spontana svaret är "nej". Varför? Jo, för att man har skyldigheter. Skyldigheter att vara en produktiv medmänniska. Har man sambo och barn så har man inte längre rätt att göra saker på samma sätt.

Är inte det rätt sjukt EGENTLIGEN?

Jag menar inte att man ska ha rätt att gå och mörda nån, att man ska ha rätt att gå och skapa sig bekymmer som drar ner familj i fördärvet. Men vilken SKADA tar egentligen ens "nära och kära" av att man exempelvis går en ny utbildning - för att man vill. Eller att man reser, att man köper en motorscykel, att man köper kläder eller en mascara för 500:- (den sista kan vi ta bort för det ÄR min rätt och den som har problem med det kan gott ha det!! Så det så.)

Jag förstår inte vad vi är så rädda för idag egentligen...

Själv vet jag vad jag är rädd för - Sveriges URKASSA system att ta hand om sina egna!!!!! Fy helvete... Jag fick barn tidigt och har ALLTID hamnat "mellan stolarna" vad gäller ekonomiskt stöd. Skit samma att jag pluggat (därmed levt på LÅNADE pengar som jag nu betalar tillbaka) och sen jobbat de dagar jag varit ledig från studierna (för att klara oss på egen hand), detta har kvittat helt och hållet och när jag under 7 månader stod utan jobb och var färdig med plugget så fick vi inte pengar nog att överleva på. (förklara gärna hur det är tänkt att jag ska försörja ett barn på 3200:- i mån med en nyra på 4800:-)

MEN! Du kan komma till Sverige som INVANDRARE och få bidrag som är större än de svenska pensionärernas pensioner. DET ÄR HEEELT SJUUUKT och vrickat!

Självklart ska vi hjälpa dem som har det svårt, men vi kan inte hjälpa andra om vi inte ens kan ta hand om oss själva - det är min övertygelse.

Ok, tillbaks till ursprungsämnet nu då.

Jag är rädd att igen hamna i en sån sits att jag inte kan försörja mitt barn, för han har inget ont gjort i denna värld och det är mitt ansvar som förälder - och framförallt min önskan. Jag vill ju att han ska hela världen för sina fötter!

Men jag är starkt övertygad om, att man måste vara lycklig som förälder för att få lyckliga barn...

Så, om jag hade haft ensam vårdnad om lillkillen, ja då hade jag nog dragit utomlands ett år.
Barn mår bra av att uppleva andra kulturer.

Men nu har jag ju inte det... humm...

Tro mig dock - jag kommer inte att sitta där jag sitter nu om 2 år. *ryser* DET min vän - är den största skräcken av alla.

...."Life is greate, life is fradgile - love 'n live like there's no tomorrow"...

//J

Spännande eller skrämmande? Ja det beror nog på vem du frågar!

Helt ärligt, hur sjukt är det inte att det ser ut så här vad gäller chanserna att bli gravid vid en ägglossning?

Så stor att chansen att bli gravid - ålder för ålder

 Här kan du se hur stor chans kvinnan har att bli gravid vid varje ägglossning.
Siffrorna är genomsnittliga: inom varje åldersgrupp varierar fertiliteten givetvis från kvinna till kvinna.

Ålder: Chansen att bli gravid vid varje ägglossning, om du har sex:

15 år: 40 %

20 år: 40 %

25 år: 30 %

30 år: 25 %

35 år: 20 %

38 år: 10 %

40 å:r 5 %

43 år: 0-1 %

Källa: Jan Holte, Carl von Linné-kliniken.


Kanske dags att börja tänka på det där...

*RYSER* (läskiga tanke)



(http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1914195.ab)

Det är känt att kvinnan använder den vänstra sidan av hjärnan - den som styr känslor, mer än män som mer använder den högra sidan av hjärnan - den logiska sidan.

Och jag tror att begreppet att "tänka med hjärna eller hjärta" egentligen är att tänka med olika sidor av hjärnan.

Så, vad gör man när "hjärnan" säger en sak och "hjärtat" en annan? Och kan vi styra oss själva till att bara göra saker som "hjärnan" bestämt? Och är det då oss själva vi "lyder" eller är det så att vi styrs av vad vi TROR kommer vara en logisk följd av våra handlingar?

Exempelvis, om det nu anses bäst att tänka med den högra sidan av hjärnan - den logiska, då innebär det att det bästa är att grunda sina val och handlingar på logiskt tänkande. Och logiskt tänkande är - vad då? Att tro sig veta vad som kommer att hända om man gör en specifik sak? Vad om den sak vi funderar på att göra inte är logisk och egentligen inte kan sägas ha en absolut logisk följd därav?

Att akta sig för elden är en logisk handling, för konsekvensen av att stoppa in handen i elden är att man bränner sig. Förutsatt att man inte vill bränna sig. Att inte gå ut på för tunn is på sjön på vintern är också en logisk handling - för tunn is bär inte och man ramlar i det kalla vattnet. Förutsatt att man inte vill bli blöt alternativt riskera att drunkna..

Men, vad om man VILL bränna sig, eller riskera att ramla i och drunkna i det kalla vattnet, är det då en tanke från den vänstra eller den högra halvan av hjärnan? För det skulle ses som icke logiskt att vilja ramla i eller bränna sig, men samtidigt så vet man ju vad som kan hända och vet att det är en logisk följd av sina handlingar. Men omvärlden skulle nog inte se det som en logisk sak att göra...

Och där kommer vi in på min lilla "knorr" i det hela - är det då verkligen så att det logiska tänkanden (att tänka med "hjärnan") är något vi själva gör, eller är det något omvärlden bestämmer huruvida vi gör eller ej? Och hur kan vi veta att de faktiskt tycker att det är logiskt?

Tidigare ställde jag frågan kring vad som är logiskt tänkande, och här ovan så tycker jag mig ha gett en liten hypotes om att logiskt tänkande inte är något som vi själva bestämmer över, gäller detta då även för att tänka med "hjärtat", dvs den "ologiska" delen av hjärnan, den som låter känslorna styra?

Om du tänker göra något som inte direkt kan avgöras huruvida det är logiskt eller ej, vem bestämmer då huruvida det är det eller inte? Och vad är det då som säger att du tagit det beslutet med just hjärnan eller hjärtat?

Säg att du efter 2 ½ år slutar på ett jobb som du sagt dig trivas på. Vad är då i den situationen som avgör om du slutade pga "hjärna" eller "hjärta"? Särskilt om du sagt att du trivs... Så om du slutade pga pengar - är det då "hjärna" eller "hjärta" eller kan det då vara så att det beror på VARFÖR du slutade pga pengar? Jag menar, om du slutade pga att det var för dåligt betalat för att du då inte tjänade lika mycket som din bästa polare, då handlar det om att känna någonting, och då får man väl ändå kalla det "hjärta" framför "hjärna"? Och vad om personen slutade pga att betalningen var för dålig för att han skulle kunna känna att han kan ge sin familj vad de förtjänar, även om de inte BEHÖVER mer pengar? är det ett enkelt svar eller beror även det på?

Jag slår vad om att beroende på vem du frågar i ovanstående exempel, så får du olika svar och olika "ja men om det är så här...". Och igen, kan man då säga att det finns en absolut skiljelinje mellan hjärna och hjärta - logiskt och känslosamt?

Kan det då också vara så att kärlek inte är mindre "hjärna" än "hjärta" det heller? För beroende på vem du frågar, så får du olika svar på vad som är romantiskt, vanligt, brukligt eller sett som "normalt". Men, kärlek, vara kär, vara förälskad eller vad det nu månde vara - är ju en känsla. Så, innebär det att vi egentligen inte är kära med hjärtat, utan med den vänstra sidan av hjärnan?

Kan vi då säga att "jag tänkte inte, jag följde mitt hjärta"?

Och även om vi kan det, vilken del av hjärnan borde vi följa? Är det så att lösningen finns i engelskan? "Left "or "Right"? Men samtidigt, hur skulle det se ut om alla bara gjorde vad man tror är logiskt?

För som sagt; beroende på vem du frågar får du olika svar på vad som är logiskt... Om du frågar en katolik är skilsmässa absolut inte något logiskt val även om du hatar den du lever med och är vansinnigt kär i någon annan. Medan jag skulle svara "Oh hell yeah! get out now! Livet är för kort, lev och var frisk men ta hänsyn till dem som berörs och var tålmodig, hänsynsfull och kom ihåg att du ska kunna leva med dig själv även när förälskelsen lagt sig" :)

/J

Jag är tjej, jag är vad många skulle beskriva som tuff, kaxig, självsäker och en massa annat. Men jag är också lyhörd, mjuk, omtänksam och snäll. Inget gör mig till mindre tjej eller mindre människa. Allt gör mig bara till den blandning av egenskaper som är kännetecknande för just MIG.

Och jag är sååå jävla trött på att så fort JAG har ett problem så heter det - "du som är så tuff, du fixar det" eller "du som alltid är så pigg, du fixar detta med du", eller "du som är så stark i dig själv, du tar dig igenom det där du".

Det verkar fan inte finnas en enda jävla fucking person i hela denna jävla värld som fattar att jag faktiskt inte klarar ta all jävla skit som kan lastas på nån varje jävla gång, eller klarar att alltid alltid alltid alltid alltid stå emot när folk är taskiga eller har en kass attityd.

Det som svider mest är när de som man tror är ens vänner inte klarar av att se att man har en "softer side", en sida som behöver hjälp och stöd... Att de inte vill se det får mig att känna mig som ett vandrande tivoli - endast till för att roa och underhålla.

Idag är jag helt ärligt inte glad. Och jag är ingen sämre människa för det.

Don´t tell me 'cause it hurts.. 

Jag vill innan ni börjar läsa nedanstående varna känsliga läsare för vad som står här. Låt bli att läsa om du;

1. Inte gillar att läsa om sex
2. Inte vill veta något om den här typen av mina fantasier (för det är just vad det är -fantasi)
3. Du har ett svagt hjärta.
4. Du är pervers.

Sista varningen. Läs inte längre ner om du inte tål att det blir Dirty.


_____________________________________________________________________________________________


Dagen hade varit het, mycket het, och trots att AC:n i bilen stod på max tycktes hettan inte bli uthärdlig. Hon kände sig våt, våt överallt. Aningen irriterat rättade hon till trosorna för femtielfte gången.

"Snart, snart" -tänkte hon, "snart är den här dagen över och jag kan ta mig en härligt sval dusch och sen ligga i bikini i trädgården innan..." Hon log för sig själv då hon inte ens för sig själv vågade tänka tanken ut ifall att det skulle bli några förändringar vad gällde kvällens planer.. Hon ville inte att "kitty" skulle ha allt för stora förhoppningar att få det hon vill ha, hon är allt för ettrig att lugna ner utan en hjälpande hand eller två...

Telefonen piper - sms. Hon läser och ett leende sprider sig över läpparna. Kvällens planer gäller.

Efter en snabb runda på stan där hon inhandlat några attrialjer som hon glömt att packa i all hast när hon rest hemifrån några dagar tidigare så anländer hon än varmare - av flera anledningar, till övernattningslägenheten där hon bor när hon är i just den staden.

Hemtamt breder hon ut sig i den lilla söta ettan och trippar in i duschen. Vattnet, tvålen, den svalkande känslan - allt får hennes sinnen att vakna på ett mycket trivsamt sätt och hon känner hur "kitty" visar sin allra ettrigaste sida och hon för handen neråt. Hela kroppen svarar med en skälvning när hon når de ros vecken mellan sina ben. Vattnet strilar skönt över huden och hon flyttar duschmunstycket dit handen varit... Det känns skönt - lugnande men triggande.. Och så kommer hon till det där läget där hon vet att nu måste hon sluta annars kommer "kitty" aldrig ge sig till tåls tills senare, och på egen hand fixar hon inte att ta hand om "kitty" - gudarna vet att hon försökt! Otaliga gånger! Men med samma tråkiga resultat - eller brist på resultat kanske man ska säga...

Efter duschen torkar hon sig och drar på sig sin bikini för en stund i solen i trädgården till huset där den här lilla ettan finns. Huset, som är som en vanlig villa fast med 2 ingångar, ägs av en otroligt mysig tant som alltid är lika trevlig.

Ute i solen slumrar hon till och drömmer om starka händer, en stor manskropp och en het mun som utforskar hennes kropp. Med ett ryck vaknar hon! Nej! Skit! All självbehärskning som bortblåst! Med en tung suck och en gnagande känsla av irritation och rastlöshet i hela kroppen går hon in till sig, kollar telefonen och noterar att den inte lever mer än för en timme sen. Vilket inte bådar varken gott eller ont - det kan fortfarande betyda att han inte kommer, eller att han kommer.

Hon sätter på tv:n som bakgrundssällskap medan hon byter från bikini till kjol och tunn topp. Även om hon tar oerhört lång tid på sig enligt henne själv så har hon ändå 40 min till godo när hon är klar och av ren frustration gör hon det förbjudna - hon ringer. Hans röst gör det inte lättare, hon skälver när han berättar om vad han tänker göra med henne... och när de lagt på så vet hon inget mer än innan. Han kanske kommer i tid, kanske inte. Kanske kan han stanna, kanske inte.

Väntans tid är lång sägs det.... den som sa det visste verkligen vad denne pratade om.

Hon går för att byta trosor - igen, eftersom de som hon har är våta. Gud vad hon längtar!

...... to be continued...

 ..sa min vän sedan 10 år tillbaka och tittade på mig med allvarlig uppsyn. Min hjärna går på högvarv - hjälp vi har sovit i samma säng och vi har pussats och fånat oss på fyllan!!!!!! Vad kommer att komma nu?!
 
...Och så kommer jag på vem jag pratar med. Ok, lugna ner nu. Min kära vän har en förkärlek för det dramatiska och tar gärna till detta när livet inte riktigt lever upp till såpopera-standard.

Tänker tillbaka på tiden när vi var ensamna singlar som sökte tröst i att sitta hos varandra och se på film tills vi inte klarade hålla ögonen öppna och då sova tillsammans för att det alltid tröstar att ha någon nära. Minns alla gånger som hon gråtit i mina armar över killar (läs svin) och alla gånger som hon alltid fått mig att känna att hur illa jag än mår så finns det de som har det värre (oftast hon). Hon får mig ofta att le tack vare att hon är som hon är och med henne kan jag släppa loss på ett sätt som inte går med någon annan. Jag älskar verkligen den här tjejen för den hon är! Hon är så underbart annorlunda och egen.

Och nu så är hon bisexuell ett tag :) Hoppas hon passar på att njuta ordentligt av att ha dubbelt upp med kandidater att florera bland. (Kommer inte helt osökt att tänka på