Joselina

När man blir förälskad utsöndras kroppens morfin - endorfiner i större mängd och vi får inte samma mat och sömnbehov, likt någon som går på droger. Vi blir också upprymda, passionerade och går på allmänt högvarv - likt en drogpåverkad.

Så är det så, att det finns de som är beroende av att vara förälskade?

/J

Nu syftar jag inte på det att bli flintskallig - bold, utan på "being bold" som i att vara järv/fräck/ha stark framtoning etc etc.

Och det är just min fråga - blir vi äldre och "vuxnare" eller är det egentligen som så att vi bara blir järvare med åren? Skiljer sig en 14årings flirtande från en 24/34/44/54-årings flirtande eller är det bara så att man när man är 24/34/44 osv, vågar vara mer rakt på sak? Vi upplever ju att tiden går så mycket fortare när vi blir äldre, och de som är äldre än oss kommer ofta med ett "ja vänta du bara tills du blir..."

Den här helgen är jag hemma hos min mamma, med allt vad det innebär att sova i sin säng som man haft sen tonåren, se böckerna man läste då, se sminkhylllan som förr var överbelamrad med hårgrejer och diverse fix och trix-saker som man hade då.. Och de små hålen i väggarna från när man hade planscher uppe på allt från hästar till grupper man gillade till killar man tyckte var snygga.

Och naturligtvis faller jag tillbaka i att sova länge, släntra upp för att äta frukost sist och då i rufsigt hår och i bara linne och trosor. Av någon underlig anledning drar jag alltid på mig mjukisbyxor och en stor tröja hemma hos mig själv när jag går upp, men inte hemma - hemma hos mamma är allt som det alltid varit.

Och idag, när jag sitter och äter min frukost och läser "hälge" (ja, serietidningar är ett MÅSTE till frukosten) så slår det mig att om jag skulle bo hemma och leva så som jag gjorde förr - i tonåren, då skulle jag bli nipprig av leda! Jag gjorde ju inte mycket alls då jämfört med nu. Visst, jag hade hästen, träning och skolan. Men that was it! Man höll igång från morgon till kväll men det var ändå inget annat som upptog min tid. Idag hinner man ju med jobb (ist för skola), hushåll (och jag rider fortfarande) och träning (precis som förr) och lägg sen till att numer så träffar man dessutom kompisar, har barn (ett eller flera) och man har ofta en bil som man ska ta hand om och sen finns det även de som har hus och grejer...

Så, går tiden fortare, eller är det vi som lever fortare?

Och är det då som så att vi blir äldre eller bara järvare? Vi når fortare fram till ett avslut skulle jag vilja påstå, när vi är 20+ -30+ eller 40+, än när vi är i tonåren- för då håller vi på att lära oss det här "spelet" som det innebär med att läsa av andras signaler och vad de i förlängningen betyder för våra egna intressen.

Och, om vi egentligen bara är järvare tonåringar när vi 20+,30+, 40+ osv, är vi då egentligen äldre?

/Jojo

Har du någonsin haft en sån där "vakendröm", alltså en dröm där du är vagt medveten om vissa saker runt dig och medveten om att du nog kanske drömmer, men du väljer att stanna kvar i drömmen för den är så skön?

Har du då också drömt att du faktiskt vågar göra/säga det där som du egentligen vill men inte riktigt känner att det passar sig att göra?

Om du har det, så vet du, precis som jag, att det känns läskigt att vakna för man vet inte riktigt om det var bra att man drömde om det eller om det bara gjorde att man än mer vill säga det där som man inte borde säga eller göra det man inte borde göra.

Visst är det häftigt vad vi skräms av våra egna gränser?

/J

Hör du till en av dem som längtar framåt? Själv kommer jag ofta på mig själv med att längta till en specifik stund/dag/vecka, för att sen upptäcka att när jag väl är där så går tiden sååååå fort och man känner sig nästan lite snuvad på det efterlängtade för det var över så fort!

Är det alltid så? Att vi längtar så mycket till ett speciellt tillfälle av något slag att när vi väl kommer dit går tiden så fort att vi inte riktigt klarar ta till oss upplevelsen? Och innebär detta att vi egentligen ägnar stora delar av livet åt att jaga flyktiga ögonblick? Och vad säger det om livet i stort?

Någon sa en gång att de största stunderna i livet är de du minns sämst, att vi tex har svårt att komma ihåg lyckliga stunder i detalj och bara kommer ihåg känslan...