Såå bra tips på 40-50 talsfrisyrer!
Den här kvinnan är GRYM!
http://www.youtube.com/watch?v=WYMmdA2SnAc
And remember - practise makes perfect :)
http://www.youtube.com/watch?v=WYMmdA2SnAc
And remember - practise makes perfect :)
Finns något sådant som "perfekt"?
Kan en person vara perfekt - egentligen?
Ju mer jag tänkt på det - vilket är en hel del, desto mer kommer jag fram till - nej. För alla är olika därmed har vi olika saker vi värdesätter och sätter som "perfekta" egenskaper. Däremot kan en person vara perfekt i en persons ögon, och det är väl egentligen där "problematiken" med detta med att vara perfekt börjar. Någon tror att den de vill vara perfekt för har vissa kriterier för "perfekt" som man kanske inte känner att man uppnår, även om man försöker.
Och sen har vi Samhället, som också kan ses som en person i det här fallet (the case of perfection - to be, or not to be?) eftersom de flesta av oss upplever att Samhället har krav på oss för att ens vara "bra", alltså inte perfekta, utan bra.
Så vad känner vi då att Samhället anser att vi ska uppfylla för kriterier för att vara "bra"? Och vad skulle nästa steg - perfekt - kräva?
Jag personligen känner att Samhället vill, för att vi ska vara bra samhällsmedborgare, att vi uppfyller följande krav;
1. Vara smala men inte magra
2. Vi ska resa, plugga och skaffa arbetserfarenhet i unga år så att vi när vi är färdigexaminerade så ska vi ha jobberfarenhet på 2-3 år (inom det vi just utbildat oss till naturligtvis), livserfarenheter i fråga om högre studier samt att vi sett oss om i världen.
4. Är du tjej och över 25 ska du ha sambo sen nåt år tillbaka, är du kille kvittar det om du är singel vid 45.
5. Kläder ska vara nya, fräscha och hela och se dyra ut även om de inte är det.
Sen är det meningen att vi ska uppfylla punkten nedan, dvs ha barn och hem men det ska ske POFF! som genom ett trollslag där vi träder in i ett parallellt universum och graviditet med följande besvär och ledighet där detta inte påverkar vår arbetsgivare på något som helst vis. För ingen arbetsgivare vill ha en kvinna som tror att hon kommer skaffa barn snart som anställd - fråga mig, jag vet eftersom det uttycks ganska ofta på flera av de företag som jag har att göra med då jag får svara på frågan ("jamen ska inte du ha en unge snart då? Du vet det börjar bli dags om du ska kunna återfå formen efteråt hohoho!" - hur kommer det sig att det allt som oftast är fetlagda män i medelåldern som säger sånt här? Och påföljden blir, när jag sagt nej - "ja det är då väl det, tänk, det är sannerligen inte lätt att anställa idag på grund av det att man aldrig vet när ni tjejer har tänkt er att fly fältet för att föda barn och lämna oss med problemet att fylla en tjänst temporärt". Ja gud va synd det är om dem - idioter. Tänk va många tjejer som inte får ett jobb bara för att det finns män som tänker så. Själv har jag ju ett barn och jag vet faktiskt inte om det är ett plus eller ett minus i arbetssammanhang..)
Sista punkten då då;
6. Vi ska ha fina fräscha hem och som tjej ska du vara bra på att laga mat, städa, tvätta, stryka, kunna hitta på roliga teman till barnkalas, intressera dig för någon slags motionsform som du har som "intresse vid sidan om barnen", du ska vara smal (ja här kommer det igen) och aldrig vara trött. (Även om alla säger att det är "fuuullt normaaaalt" om du skulle nämna det)
Som tjej ska du också vara vitsig och kul, vara någon som sambons kompisar gärna skulle vara tillsammans med själva men samtidigt inte tänder på eller tänker på i de banorna för då har det gått för långt - de ska bara vilja ha själva idén, inte produkten i sig.
Kort sagt skulle jag vilja påstå att det samhället vill ha är tjejer som är som 50-tals fruar i modern tappning - istället för att vara hemma så arbetar vi och gör det suveränt! Vi gör karriär och betalar skatt och har barnen i barnomsorg - men- vi sköter fortfarande hemmet och barnen med glädje och lycka och klagar gör vi visst inte för vi är ju bara såå lyckliga. Och mannen, ja han ska också arbeta naturligtvis och även han är en mordenare tappning av 50-tals varianten för 2000-talets pappa hämtar också barnet på dagis och går på möten som gäller barnen - men- i första hand är barnen kvinnans ansvar och så ska det vara för mannen har i första hand ansvar för sin karriär, sen bilarna (ja självklart måste familjen ha minst 2!) och sen huset och sen barnen och sen frun. Båda ska kunna med internetbanken och det att betala räkningar och båda ska ha koll på sin ekonomiska situation. Man samtalar alltid kring större frågor och har en öppen kommunikation. Viktigt är också att familjen åker på semester ett par gånger om året så att även omvärlden får se de friska, fina fräscha svenskarna som jobbar, tjänar pengar och har barn men ändå råd ork och entusiasm nog att åka på semester med sina små perfekt lagom busiga och söta barn. Och så är det viktigt att frun och mannen har tid själva, tid själva med barnen och tid själva tillsammans med bara varann. För det är väldigt viktigt att det verkar som att frun och mannen har ett väl fungerande samliv (inte ett som torkat ut totalt på grund av att den beryktade "väggen" är nära), att de är egna individer som när givande intressen, och att de umgås med bara barnen för de är ju det allra allra viktigaste som finns i livet och de små änglarna har aaalltid minst en stöttande förälder vid sidan om sin fotbollsmatch, sin danslektion, sin pingismatch, sin gymnastikuppvisning, sin sånguppvisning eller varför inte sin lekstund med grannen? Jag menar, vad vore det för mamma om hon inte låter barnen baka något, rita med fingerfärg på köksfönstren, eller vad vore det för pappa om inte barnet + kompis inte fick snickra något i den lilla verkstaden längst in i garaget? Hur skulle det se ut va?
Sen kan ju alla räkna ut hur många som lyckas leva upp till det här. Och just där har vi nästa problem. Jag tror att det finns vissa som ger sken av att de lever upp till detta, och det får andra att känna sig som mindre bra för att de känner att de inte klarar det som AAALLAA andra tycks klara av. (Och med "alla" menas här då det ena paret som de känner eller hört talas om) Det finns de som verkar födda till att ta hand om barn, som får jättehärliga ungar som känns så där "perfekta" att ha att göra med och oftast så har de ett jobb de trivs med och som är lagom utvecklande och mannen är likadan han men har ett litet mer krävande jobb och tillsammans utgör de vad som tycks vara modellen för en lyckad familj. Men hur många är de - EGENTLIGEN? Och vad spelar det för roll? Är inte huvudsaken att vi själva är lyckliga?
Varför kan inte alla som är trötta på det här med supermodellernas styre, på Samhällets påverkan, på att någon annans än ens egna värderingar verkar styra - samlas och helt enkelt välja att gå emot allt detta?
Jag vet varför. Gör du?
/J
Ju mer jag tänkt på det - vilket är en hel del, desto mer kommer jag fram till - nej. För alla är olika därmed har vi olika saker vi värdesätter och sätter som "perfekta" egenskaper. Däremot kan en person vara perfekt i en persons ögon, och det är väl egentligen där "problematiken" med detta med att vara perfekt börjar. Någon tror att den de vill vara perfekt för har vissa kriterier för "perfekt" som man kanske inte känner att man uppnår, även om man försöker.
Och sen har vi Samhället, som också kan ses som en person i det här fallet (the case of perfection - to be, or not to be?) eftersom de flesta av oss upplever att Samhället har krav på oss för att ens vara "bra", alltså inte perfekta, utan bra.
Så vad känner vi då att Samhället anser att vi ska uppfylla för kriterier för att vara "bra"? Och vad skulle nästa steg - perfekt - kräva?
Jag personligen känner att Samhället vill, för att vi ska vara bra samhällsmedborgare, att vi uppfyller följande krav;
1. Vara smala men inte magra
2. Vi ska resa, plugga och skaffa arbetserfarenhet i unga år så att vi när vi är färdigexaminerade så ska vi ha jobberfarenhet på 2-3 år (inom det vi just utbildat oss till naturligtvis), livserfarenheter i fråga om högre studier samt att vi sett oss om i världen.
4. Är du tjej och över 25 ska du ha sambo sen nåt år tillbaka, är du kille kvittar det om du är singel vid 45.
5. Kläder ska vara nya, fräscha och hela och se dyra ut även om de inte är det.
Sen är det meningen att vi ska uppfylla punkten nedan, dvs ha barn och hem men det ska ske POFF! som genom ett trollslag där vi träder in i ett parallellt universum och graviditet med följande besvär och ledighet där detta inte påverkar vår arbetsgivare på något som helst vis. För ingen arbetsgivare vill ha en kvinna som tror att hon kommer skaffa barn snart som anställd - fråga mig, jag vet eftersom det uttycks ganska ofta på flera av de företag som jag har att göra med då jag får svara på frågan ("jamen ska inte du ha en unge snart då? Du vet det börjar bli dags om du ska kunna återfå formen efteråt hohoho!" - hur kommer det sig att det allt som oftast är fetlagda män i medelåldern som säger sånt här? Och påföljden blir, när jag sagt nej - "ja det är då väl det, tänk, det är sannerligen inte lätt att anställa idag på grund av det att man aldrig vet när ni tjejer har tänkt er att fly fältet för att föda barn och lämna oss med problemet att fylla en tjänst temporärt". Ja gud va synd det är om dem - idioter. Tänk va många tjejer som inte får ett jobb bara för att det finns män som tänker så. Själv har jag ju ett barn och jag vet faktiskt inte om det är ett plus eller ett minus i arbetssammanhang..)
Sista punkten då då;
6. Vi ska ha fina fräscha hem och som tjej ska du vara bra på att laga mat, städa, tvätta, stryka, kunna hitta på roliga teman till barnkalas, intressera dig för någon slags motionsform som du har som "intresse vid sidan om barnen", du ska vara smal (ja här kommer det igen) och aldrig vara trött. (Även om alla säger att det är "fuuullt normaaaalt" om du skulle nämna det)
Som tjej ska du också vara vitsig och kul, vara någon som sambons kompisar gärna skulle vara tillsammans med själva men samtidigt inte tänder på eller tänker på i de banorna för då har det gått för långt - de ska bara vilja ha själva idén, inte produkten i sig.
Kort sagt skulle jag vilja påstå att det samhället vill ha är tjejer som är som 50-tals fruar i modern tappning - istället för att vara hemma så arbetar vi och gör det suveränt! Vi gör karriär och betalar skatt och har barnen i barnomsorg - men- vi sköter fortfarande hemmet och barnen med glädje och lycka och klagar gör vi visst inte för vi är ju bara såå lyckliga. Och mannen, ja han ska också arbeta naturligtvis och även han är en mordenare tappning av 50-tals varianten för 2000-talets pappa hämtar också barnet på dagis och går på möten som gäller barnen - men- i första hand är barnen kvinnans ansvar och så ska det vara för mannen har i första hand ansvar för sin karriär, sen bilarna (ja självklart måste familjen ha minst 2!) och sen huset och sen barnen och sen frun. Båda ska kunna med internetbanken och det att betala räkningar och båda ska ha koll på sin ekonomiska situation. Man samtalar alltid kring större frågor och har en öppen kommunikation. Viktigt är också att familjen åker på semester ett par gånger om året så att även omvärlden får se de friska, fina fräscha svenskarna som jobbar, tjänar pengar och har barn men ändå råd ork och entusiasm nog att åka på semester med sina små perfekt lagom busiga och söta barn. Och så är det viktigt att frun och mannen har tid själva, tid själva med barnen och tid själva tillsammans med bara varann. För det är väldigt viktigt att det verkar som att frun och mannen har ett väl fungerande samliv (inte ett som torkat ut totalt på grund av att den beryktade "väggen" är nära), att de är egna individer som när givande intressen, och att de umgås med bara barnen för de är ju det allra allra viktigaste som finns i livet och de små änglarna har aaalltid minst en stöttande förälder vid sidan om sin fotbollsmatch, sin danslektion, sin pingismatch, sin gymnastikuppvisning, sin sånguppvisning eller varför inte sin lekstund med grannen? Jag menar, vad vore det för mamma om hon inte låter barnen baka något, rita med fingerfärg på köksfönstren, eller vad vore det för pappa om inte barnet + kompis inte fick snickra något i den lilla verkstaden längst in i garaget? Hur skulle det se ut va?
Sen kan ju alla räkna ut hur många som lyckas leva upp till det här. Och just där har vi nästa problem. Jag tror att det finns vissa som ger sken av att de lever upp till detta, och det får andra att känna sig som mindre bra för att de känner att de inte klarar det som AAALLAA andra tycks klara av. (Och med "alla" menas här då det ena paret som de känner eller hört talas om) Det finns de som verkar födda till att ta hand om barn, som får jättehärliga ungar som känns så där "perfekta" att ha att göra med och oftast så har de ett jobb de trivs med och som är lagom utvecklande och mannen är likadan han men har ett litet mer krävande jobb och tillsammans utgör de vad som tycks vara modellen för en lyckad familj. Men hur många är de - EGENTLIGEN? Och vad spelar det för roll? Är inte huvudsaken att vi själva är lyckliga?
Varför kan inte alla som är trötta på det här med supermodellernas styre, på Samhällets påverkan, på att någon annans än ens egna värderingar verkar styra - samlas och helt enkelt välja att gå emot allt detta?
Jag vet varför. Gör du?
/J
Idag är jag fundersam
Idag är en sån dag då jag känner att jag borde "ta tag i" och reda ut vissa saker med mig själv - som tex varför jag är så otroligt rädd för att bli gravid igen. Och jag vet nog egentligen vad svaret där är;
1. Jag vill inte bli fet, dvs jag tycker det är helt ok att gå upp i vikt när man är gravid men jag vill INTE gå upp mer än de där nödvändiga 10-12 kg och sen ska de av fortare än de kom på - helst av sig själv så som de gjorde förra gången. För det är just det! Jag HAR ju varit gravid en gång! Med allt vad det innebär. Men, allt gick så lätt då och jag var ung. Nu är jag 8 år äldre och trött och sliten och har ett jobb som tär något alldeles fruktansvärt. Jag vill inte bli gravid för att sen ha en "mamma-kropp" = bilringar runt magen, slapp hud överallt, hår på icke önsvärda ställen, och mörka ringar under ögonen *ryser*.
2. Jag vill inte sluta älska min sambo. Jag menar, graviditet = trötthet, illamående, svullen i kroppen, kula på magen, känslan av ett foster som skumpar upp och ner inne i en om man har sex. Ok, så då är man alltså trött, illamående (antagligen lite grinig) och allmänt urtråkig att vara med. Jag vet hur jag själv blir när jag inte mår bra, jag blir grinig nåt så in-i-granskogen! Och ska han orka detta i 9 månader PLUS amningstiden?!! Jag tycker jag är illa nog NU och då har jag trots allt några bra dagar per månad som det är nu :P
3. Slut på sex. Blir jag fet (ok, tungt ord, men för mig att vara överviktig när det gäller mig själv ja då skulle jag kalla mig själv fet, så tro inte att det gäller andra) vet jag att jag inte kommer klara ha sex eftersom för mig så handlar sex om en känsla, att man känner sig sexig också. Och jag hör inte till dem som tänder på fett. Folk får se ut hur de vill och så länge man mår bra själv så är det huvudsaken! Jag bryr mig inte om huruvida mina kompisar har ett BMI på 18 eller 40, bara de är lyckliga och mår bra så är jag glad. Men, på mig själv vill jag helst inte ha fett! Det som gör att jag är så nojjig just nu är att jag märker att jag har problem att hålla fettet borta från min kropp och det är frustrerande! Jag har aldrig haft det problemet förut :( Därav att jag är rädd att en graviditet kommer göra mig till en mindre sommarstuga i formatet - vad om jag inte klarar lägga band på mig? Och vad om tuttarna kommer hänga nere vid naveln efter ett barn till? (Ja det är iofs mitt minsta bekymmer för om det skulle hända så vet jag precis vart jag ska ringa!)
Summan av kardemumman är att jag helt enkelt gärna vill ha barn, men jag vill inte offra min kropp, mitt kärleksliv eller mitt förhållande med min sambo för att få det. Och jag vill tro att det går att få ihop - men hur? Det finns många som får ihop det, men det finns fler som INTE får ihop det. Antalet par som går isär under första året med ett barn är skrämmande högt och antalet personer i ett förhållande som börjar hoppa över skacklarna när det kommit in ett, två eller tre barn i bilden är än mer skrämmande hög - just för att de inte får vad de behöver hemma + att de tappar bort varandra...
Tänk den tid då sånt här inte bekymrade mig alls! Det fanns faktiskt en tid då jag inte ens brydde mig om att jag inte hade löst allt ekonomiskt, att jag pluggade och inte var klar med det utan tyckte att det ändå kunde gå bra och funka... Och jag VILLE verkligen ha barn! Inte ett bekymmer någonstans! Idag är allt tvärtom, jag bekymrar mig för ALLT men har det ekonomiska biten tryggad... Fast vem vet, med alla preventiva metoder som testast på mig så skulle det inte förvåna mig om jag inte kan bli med barn längre :S
Knasigt!
Jag gillar inte "The Ark", men stjäl ändå här en "line" ifrån dem; "It takes a fool to remaine sain" och det känns som att det inte kunde stämma in bättre på livet av idag :P
1. Jag vill inte bli fet, dvs jag tycker det är helt ok att gå upp i vikt när man är gravid men jag vill INTE gå upp mer än de där nödvändiga 10-12 kg och sen ska de av fortare än de kom på - helst av sig själv så som de gjorde förra gången. För det är just det! Jag HAR ju varit gravid en gång! Med allt vad det innebär. Men, allt gick så lätt då och jag var ung. Nu är jag 8 år äldre och trött och sliten och har ett jobb som tär något alldeles fruktansvärt. Jag vill inte bli gravid för att sen ha en "mamma-kropp" = bilringar runt magen, slapp hud överallt, hår på icke önsvärda ställen, och mörka ringar under ögonen *ryser*.
2. Jag vill inte sluta älska min sambo. Jag menar, graviditet = trötthet, illamående, svullen i kroppen, kula på magen, känslan av ett foster som skumpar upp och ner inne i en om man har sex. Ok, så då är man alltså trött, illamående (antagligen lite grinig) och allmänt urtråkig att vara med. Jag vet hur jag själv blir när jag inte mår bra, jag blir grinig nåt så in-i-granskogen! Och ska han orka detta i 9 månader PLUS amningstiden?!! Jag tycker jag är illa nog NU och då har jag trots allt några bra dagar per månad som det är nu :P
3. Slut på sex. Blir jag fet (ok, tungt ord, men för mig att vara överviktig när det gäller mig själv ja då skulle jag kalla mig själv fet, så tro inte att det gäller andra) vet jag att jag inte kommer klara ha sex eftersom för mig så handlar sex om en känsla, att man känner sig sexig också. Och jag hör inte till dem som tänder på fett. Folk får se ut hur de vill och så länge man mår bra själv så är det huvudsaken! Jag bryr mig inte om huruvida mina kompisar har ett BMI på 18 eller 40, bara de är lyckliga och mår bra så är jag glad. Men, på mig själv vill jag helst inte ha fett! Det som gör att jag är så nojjig just nu är att jag märker att jag har problem att hålla fettet borta från min kropp och det är frustrerande! Jag har aldrig haft det problemet förut :( Därav att jag är rädd att en graviditet kommer göra mig till en mindre sommarstuga i formatet - vad om jag inte klarar lägga band på mig? Och vad om tuttarna kommer hänga nere vid naveln efter ett barn till? (Ja det är iofs mitt minsta bekymmer för om det skulle hända så vet jag precis vart jag ska ringa!)
Summan av kardemumman är att jag helt enkelt gärna vill ha barn, men jag vill inte offra min kropp, mitt kärleksliv eller mitt förhållande med min sambo för att få det. Och jag vill tro att det går att få ihop - men hur? Det finns många som får ihop det, men det finns fler som INTE får ihop det. Antalet par som går isär under första året med ett barn är skrämmande högt och antalet personer i ett förhållande som börjar hoppa över skacklarna när det kommit in ett, två eller tre barn i bilden är än mer skrämmande hög - just för att de inte får vad de behöver hemma + att de tappar bort varandra...
Tänk den tid då sånt här inte bekymrade mig alls! Det fanns faktiskt en tid då jag inte ens brydde mig om att jag inte hade löst allt ekonomiskt, att jag pluggade och inte var klar med det utan tyckte att det ändå kunde gå bra och funka... Och jag VILLE verkligen ha barn! Inte ett bekymmer någonstans! Idag är allt tvärtom, jag bekymrar mig för ALLT men har det ekonomiska biten tryggad... Fast vem vet, med alla preventiva metoder som testast på mig så skulle det inte förvåna mig om jag inte kan bli med barn längre :S
Knasigt!
Jag gillar inte "The Ark", men stjäl ändå här en "line" ifrån dem; "It takes a fool to remaine sain" och det känns som att det inte kunde stämma in bättre på livet av idag :P
Det är lite tokigt -
- när man vill ha många saker i sitt liv men tiden inte räcker till för allt. Än värre blir det när man måste lägga mycket tid på något - som jobb, för att ha råd med det man vill göra utanför jobbet, men jobbet i sig gör att tiden inte räcker till det man vill göra efter jobbet. Klurigt på min ära!
Om jag nu kunde komma på ett sätt att ha tid och råd att ha häst och samtidigt ha råd och tid att shoppa, träffa vänner och gå på spontana restaurang-, bio-, och krogbesök och ta det lugnt och sova så länge jag vill vaaarje dag så skulle min lycka vara gjord :D
Ett jobb som stimulerar vore inte så tokigt det heller men det skulle helst vara av den arten att det på en vecka bringar in flera flera månadslöner på en gång så man sen kan göra det jag nämnde ovan :P
Ja vem vet, jag kanske kommer på något revolutionerande - men jag lovar, jag kommer behålla mitt jobb under tiden jag klurar på lösningen! ;o) (*haha*)
/J
P.s OH! Just det! Dagens inköp;
En härlig kuvertväska från Chanel :)
Om jag nu kunde komma på ett sätt att ha tid och råd att ha häst och samtidigt ha råd och tid att shoppa, träffa vänner och gå på spontana restaurang-, bio-, och krogbesök och ta det lugnt och sova så länge jag vill vaaarje dag så skulle min lycka vara gjord :D
Ett jobb som stimulerar vore inte så tokigt det heller men det skulle helst vara av den arten att det på en vecka bringar in flera flera månadslöner på en gång så man sen kan göra det jag nämnde ovan :P
Ja vem vet, jag kanske kommer på något revolutionerande - men jag lovar, jag kommer behålla mitt jobb under tiden jag klurar på lösningen! ;o) (*haha*)
/J
P.s OH! Just det! Dagens inköp;
En härlig kuvertväska från Chanel :)
Mina nya playboy-skor!!!
Don't you just LOOOVE them??!!! :D Klackarna är 10 cm och färgen är ju bara sååå jag!
Dessa ska få mina fötter att värka många gånger kan jag lova ;o) hihi...
Peace!
/J
P.s Får även snart hem ett par URLÄCKRA slip-in sandaletter från Dior - can hardly wait!
Christmas came early this year - no wait! My BIRTHDAY came a litte early this year ;o) Och jag som inte ens vill bli äldre! haha! Inget lindrar som lite "hardcore-dior" *fniss*
Life is full of secrets - how do You handle them?
Allt och mer därtill
AH! Nytt stort avtal tecknat med vår firmas (alltså firman där jag jobbar) största uppdragsgivare! Känns underbart! Framtiden känns tryggad på nåt sätt :)
Och inte nog med det! Idag anställde jag YTTERLIGARE en kille till driften :D Åh vad jag hoppas att han ska vara precis så bra som jag tror att han är! Han är ung, utan erfarenheter och kan egentligen ingenting om vår bransch - låter inte det ypperligt? Haha! Jag resonerar så här vad gäller den tjänst han ska ha; händighet, social kompetens, problemlösningsförmåga samt initivativtagande - det är nyckelorden. Allt annat kan du lära dig, och är du då ung och "obitter" så är du väldigt formbar, vilket allså ger att jag har BETYDLIGT större chans att lära denna person att jobba så som vi vill att man ska jobba på fältet än vad jag har med någon som nått medelåldern - eller till och med bara är drygt 30 om de nu bestämt sig för att de minsann redan kan och vet allt :P
Mitt "dreamteam" är ett team där jag har;
1. en arbetsledare som jag kan lita på att han/hon sköter saker som jag vill när jag inte är till städes och som vet hur viktigt det är med återkoppling återkoppling återkoppling och som också tar tag i saker och inte sätter sig på arslet och tror att han ska vara någon slags 50-tals lagbas. Ungefär som en spelande tränare vill jag att den som utses till arbetsledare ska vara! En som gör en del av jobbet men som ändå "samlar ihop" laget och "trimmar" det :)
2. fyra stycken fastighetsskötare som alla har något spetsområde tex "utemiljö", VVS, el, ventilation eller kanske är snickare i grunden.
3. Fastighetsskötarna ska också då ha de egenskaperna jag beskrev ovan; händighet, social kompetens, problemlösningsförmåga samt initivativtagande.
4. Lojalitet mot företaget. Vi gör inte saker "som man gjorde förr", och annorlunda i vårt fall tycker vi är detsamma som bättre. Fastighetsbranschen är nerlusad av företag som har fler anställda än vad som är rimligt per kvadratmeter - se bara på de kommunala bostadsbolagen! De har team på 3-6 gubbar som sköter 1-2 kvarter! Och gubbarna sover, gör privata ärenden, snor saker från sin arbetsplats, fikar hos hyresgäster,"flexar" hej vilt och lyfter full lön. Och de säger sig "hinna med", eller i värsta fall "inte hinna med"! Hur absurt är inte det? Jag menar, du är på din arbetsplats för att jobba. Visst, jag anser att man ska trivas för man tillbringar så många timmar av sitt liv på jobbet att jag inte tycker man har "råd" med annat, men att bara sitta av tid och kosta företaget en massa pengar? Nej fy farao! Och det är det jag menar med lojalitet i det här fallet - företagets mål skall vara den anställdes mål. Man ska känna att man är en del av företaget och att man har en betydande del i att det går bra för företaget och om det skulle gå dåligt så ska man gå till sig själv och undra "vad kan jag göra bättre för att göra vad jag kan?". Min fasta övertygelse är att det tankesättet är den nya tidens arbetsmoral.
Vi har bytt personalstab totalt på mindre än 3 månader - den stora rensningen är gjord. Nu ska vi bara fintrimma lite framöver :) Känns riktigt riktigt spännande!
OCH! Inte att förglömma! Jag har nu en dag kvar att jobba innan jag har 6 (!!) välförtjänta veckors ledigt :D Mitt livs första semester! Känns otroligt bra faktiskt. Men också lite nervöst :P Jag menar, ingen ska ju göra mitt jobb när jag är borta så jag är lite rädd att jag ska komma tillbaka till ett kontor som är översvämmat av projekt som helst skulle varit klara igår :P
/J
Och inte nog med det! Idag anställde jag YTTERLIGARE en kille till driften :D Åh vad jag hoppas att han ska vara precis så bra som jag tror att han är! Han är ung, utan erfarenheter och kan egentligen ingenting om vår bransch - låter inte det ypperligt? Haha! Jag resonerar så här vad gäller den tjänst han ska ha; händighet, social kompetens, problemlösningsförmåga samt initivativtagande - det är nyckelorden. Allt annat kan du lära dig, och är du då ung och "obitter" så är du väldigt formbar, vilket allså ger att jag har BETYDLIGT större chans att lära denna person att jobba så som vi vill att man ska jobba på fältet än vad jag har med någon som nått medelåldern - eller till och med bara är drygt 30 om de nu bestämt sig för att de minsann redan kan och vet allt :P
Mitt "dreamteam" är ett team där jag har;
1. en arbetsledare som jag kan lita på att han/hon sköter saker som jag vill när jag inte är till städes och som vet hur viktigt det är med återkoppling återkoppling återkoppling och som också tar tag i saker och inte sätter sig på arslet och tror att han ska vara någon slags 50-tals lagbas. Ungefär som en spelande tränare vill jag att den som utses till arbetsledare ska vara! En som gör en del av jobbet men som ändå "samlar ihop" laget och "trimmar" det :)
2. fyra stycken fastighetsskötare som alla har något spetsområde tex "utemiljö", VVS, el, ventilation eller kanske är snickare i grunden.
3. Fastighetsskötarna ska också då ha de egenskaperna jag beskrev ovan; händighet, social kompetens, problemlösningsförmåga samt initivativtagande.
4. Lojalitet mot företaget. Vi gör inte saker "som man gjorde förr", och annorlunda i vårt fall tycker vi är detsamma som bättre. Fastighetsbranschen är nerlusad av företag som har fler anställda än vad som är rimligt per kvadratmeter - se bara på de kommunala bostadsbolagen! De har team på 3-6 gubbar som sköter 1-2 kvarter! Och gubbarna sover, gör privata ärenden, snor saker från sin arbetsplats, fikar hos hyresgäster,"flexar" hej vilt och lyfter full lön. Och de säger sig "hinna med", eller i värsta fall "inte hinna med"! Hur absurt är inte det? Jag menar, du är på din arbetsplats för att jobba. Visst, jag anser att man ska trivas för man tillbringar så många timmar av sitt liv på jobbet att jag inte tycker man har "råd" med annat, men att bara sitta av tid och kosta företaget en massa pengar? Nej fy farao! Och det är det jag menar med lojalitet i det här fallet - företagets mål skall vara den anställdes mål. Man ska känna att man är en del av företaget och att man har en betydande del i att det går bra för företaget och om det skulle gå dåligt så ska man gå till sig själv och undra "vad kan jag göra bättre för att göra vad jag kan?". Min fasta övertygelse är att det tankesättet är den nya tidens arbetsmoral.
Vi har bytt personalstab totalt på mindre än 3 månader - den stora rensningen är gjord. Nu ska vi bara fintrimma lite framöver :) Känns riktigt riktigt spännande!
OCH! Inte att förglömma! Jag har nu en dag kvar att jobba innan jag har 6 (!!) välförtjänta veckors ledigt :D Mitt livs första semester! Känns otroligt bra faktiskt. Men också lite nervöst :P Jag menar, ingen ska ju göra mitt jobb när jag är borta så jag är lite rädd att jag ska komma tillbaka till ett kontor som är översvämmat av projekt som helst skulle varit klara igår :P
/J
