Joselina

Faktiskt så är jag det.

Jag är en sån som har nära till skratt och leenden och jag tycker om mina medmänniskor och tycker OM att prata och skratta.

Men det är skönt att ha ett ställe där man kan skriva om den sidan som inte alltid är glad - för det är man ju inte men det kan vara jobbigare att prata om att inte vara glad än att skriva om det. Speciellt just nu när jag tycker att det finns lite jobbiga inslag i livet. (Gud vad dramatiskt det låter - eller nästan martyraktigt!! Usch.. Så farligt är det inte men visst är det vissa saker som "känns" så att säga)

Ville bara ha sagt att jag visst är en glad människa - även om bloggen speglar lite "mörkare" humör :) Det är skönt att skriva ur sig lite liksom - jag är liksom inte glad jämt heller.

Så kan det vara!

Jag börjar faktiskt känna mig lite rädd - på riktigt - för vad som händer med mig..hälsomässigt menar jag nu då..

Och den fråga som om och om dyker upp i mitt huvud är - "kan jag göra något åt det eller är det för sent?"

Kan det verkligen vara så att jag kan påverkas fysiskt av omständigheterna i mitt liv? Känns konstigt.. Jag menar, det är ju MIG det handlar om.

Det gör ju så ont och jag tycker att jag lyckats hålla tillbaka det bra tidigare, men nu har andra sett mig riktigt dålig.. Och det känns verkligen inte bra..

Jag kanske ska erkänna att jag är rädd att uppfattas som "mesig", svag eller allra allra värst - "fjantig" som inte tål mer..

Jag menar, jag är ju inte direkt ensam om att ha en pressad arbetssituation, lite rörigt där hemma och helt enkelt flera järn i elden.. Och jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle vara en sån som inte skulle fixa att ha det så!!! Jag har ju velat tro att jag är en sån som "tål en del".. Mycket negativa tankar har jag om mig själv och jag är den första att skriva under på att jag har många fel och brister - men - en positiv sak som jag tillskrivit mig själv är just det att jag kan jobba hårt, mycket och länge och sedan återhämta mig snabbt..

Och vad händer nu om det här inte blir bättre? Jag är ju inte en sån som blir sjukskriven!! Det är inte jag!! Jag går bara inte med på det :(

Och vad händer om jag svimmar när jag är själv nästa gång? I bilen eller på hästen eller i duschen eller ja vart som helst? Eller på en affär och det första de gör är att ringa en ambulans - vilket ju är det värsta man kan göra om jag vaknar till innan de kommer!!

Många tankar "tänkt om" och vad de skulle leda till och vad som skulle kunna hända osv.. Känns så läskigt - och det allra allra läskigaste är att erkänna detta - jag känner mig ensam i det här. Men jag tror dock att jag känner mig ensam för att jag är rädd..

Jag har ändå haft en väldig tur de gånger det hänt något och jag är tacksam för den hjälp jag fått :)

Vad är viktigt för dig vad gäller kommunikation? Kan du ens svara på det?

Vad gäller kommunikation så är det för mig oerhört olika vad gäller olika situationer.

Då kärlek/relationen mellan kille och tjej som så att säga är intresserade av varandra eller där den ena är intresserad av den andra då ialf - så är det faktiskt det som ligger mig närmast att förundras över i oändlighet.

Exempelvis - jag är sån så är jag kär/intresserad - då sms:ar jag i tid och otid, jag lyckas också på något vis hitta tid till att pratas vid och kommunicera helt enkelt. Och många är nog på det viset. När intresset är på topp.

Och vi kommunicerar ju på så många vis - säg så här tex - tjej och kille blir intresserade av varandra, de sms:ar, pratas vid och har allmänt kul när de pratas vid. Och de träffas, de umgås och har kul även där.

Men, så börjas det där med att när den ena skickar sms så svarar inte den andra på en väldigt lång tid, det börjar också bli som så att det inte svaras när man ringer och tiden som förflyter mellan det att man hörs blir längre och längre.

Om man då som person själv vet att det är när man så att säga "tappat intresset" som man börjar att prioritera andra saker och man börjar också låta annat fylla tankarna till en högre grad och man tänker "äsch, jag svarar senare" - ja då är det ju inte så konstigt om den personen börjar känna sig som att den andra tappat intresset.

Men, så hur kan man komma tillrätta med en sån situation egentligen? Jag menar, säg att jag är en sån som tycker om att smsa (ja jag hör hur ni skrattar! :P) Men ialf, vi LÅTSAS det nu då - och så har jag kontakt med någon som svarar i samma "ton" som den jag har, och med samma frekvens (jo men det FINNS faktiskt de som gör det ser ni så ni kan ta och sätta underläpp mot överläpp tack!) och om denna frekvens sedan ändras - vad beror det på? Beror det på att jag är kvar i samma stadium och den andra inte är det, och om den andra har gått vidare till ett annat stadium - är det då nödvändigtvis ett sämre?

Rent logiskt i min värld så är ett behov av kommunikation med en person ett bevis på intresse. (finns dock undantag)

Så, om nu någon inte har behov av att kommunicera med mig så beror det på exempelvis - bristande intresse, fullt upp med sig själv av någon anledning (när det gäller mig så brukar jag då försöka TALA OM det för dem det berör så att de vet varför jag är en osocial jävel för stunden) eller för att man är upptagen på annat håll helt enkelt. Men, i min värld, så meddelar man då detta till den man är intresserad av - och gör man inte det, så beror det i sin tur på följande; bristande intresse eller att man är upptagen på annat håll med annan person av motsatta könet som man har större intresse utav.

Jag är medveten om att jag här dömer andra efter migsjälv - och det är ju det vi människor tenderar att göra i ganska stor skala. Så, hur undviker man då att hamna i såna här fällor där man spekulerar kring vad den andra måste tycka och tänka utifrån att man "dömer andra efter sig själv"?

Jo - man KOMMUNICERAR! Och jag föredrar verbal kommunikation för faaan va annan kommunikation lämnar stort utrymme för misstolkningar! fy farao...

Så, ett hett tips från the communication coach - säg vad du vill ha sagt rakt ut, kör inte med "jamen gör jag så här så fattar han/hon vad jag menar/vill". Det är grymt, elakt och allmänt barbariskt. Våga ta "the high road" och säg vad du menar, tycker och vill så undviks massor med missförstånd och negativa känslor. (inte alla, men fler än om du kör med indirekt kommunikation) Det är inte lätt, men aldrig försent att börja träna på..

Detta med kommunikation är jättesvårt och jag lovar, bara för att jag läst in mig på detta ämne i 3 år på universitet så vet jag inget mer än vad lite jag egentligen vet. Ju mer man läser om detta ämne, desto mer upptäcker man just det - hur lite man egentligen vet.

Men, man kan alltid ta reda på mer om sig själv och vad man själv känner är viktigt och hur man fungerar i kommunikationsprocesser med andra. På så vis lär man sig att förstå vad man själv behöver i fler och fler olika situationer och fler och fler missförstånd undviks etc..

Det var allt för idag! Kram!

/J