Joselina

Jag börjar faktiskt känna mig lite rädd - på riktigt - för vad som händer med mig..hälsomässigt menar jag nu då..

Och den fråga som om och om dyker upp i mitt huvud är - "kan jag göra något åt det eller är det för sent?"

Kan det verkligen vara så att jag kan påverkas fysiskt av omständigheterna i mitt liv? Känns konstigt.. Jag menar, det är ju MIG det handlar om.

Det gör ju så ont och jag tycker att jag lyckats hålla tillbaka det bra tidigare, men nu har andra sett mig riktigt dålig.. Och det känns verkligen inte bra..

Jag kanske ska erkänna att jag är rädd att uppfattas som "mesig", svag eller allra allra värst - "fjantig" som inte tål mer..

Jag menar, jag är ju inte direkt ensam om att ha en pressad arbetssituation, lite rörigt där hemma och helt enkelt flera järn i elden.. Och jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle vara en sån som inte skulle fixa att ha det så!!! Jag har ju velat tro att jag är en sån som "tål en del".. Mycket negativa tankar har jag om mig själv och jag är den första att skriva under på att jag har många fel och brister - men - en positiv sak som jag tillskrivit mig själv är just det att jag kan jobba hårt, mycket och länge och sedan återhämta mig snabbt..

Och vad händer nu om det här inte blir bättre? Jag är ju inte en sån som blir sjukskriven!! Det är inte jag!! Jag går bara inte med på det :(

Och vad händer om jag svimmar när jag är själv nästa gång? I bilen eller på hästen eller i duschen eller ja vart som helst? Eller på en affär och det första de gör är att ringa en ambulans - vilket ju är det värsta man kan göra om jag vaknar till innan de kommer!!

Många tankar "tänkt om" och vad de skulle leda till och vad som skulle kunna hända osv.. Känns så läskigt - och det allra allra läskigaste är att erkänna detta - jag känner mig ensam i det här. Men jag tror dock att jag känner mig ensam för att jag är rädd..

Jag har ändå haft en väldig tur de gånger det hänt något och jag är tacksam för den hjälp jag fått :)