Svaret på min fråga - kommunikation :)
Visst är det fantasiskt hur livet kan - på ett så enkelt vis som med ord, ändras från en dag till en annan?
Häromdagen insisterade jag på att jag och min kille skulle ta en promenad ihop. Vi brukar ta oss tid till träning/promenader/middagar ihop och vi brukar alltid ha hur kul som helst. Av olika anledningar har vi inte hunnit med detta på slutet.
Det är verkligen underligt att det gått så här långt, men troligen har vi blivit så vana vid att vi fungerar så bra och att vi klaffar bra vad gäller kommunikation, att vi tog för givet att det skulle fungera.
Alltså, bara genom att vi gick ut och gick och jag helt enkelt RÅKADE uttrycka några ord ang vår framtid, så fick jag veta precis vad jag behövde veta för att kunna sluta vara rädd för att bli "fast"!!!!
Som jag berättat tidigare så är en av mina största rädslor att stanna upp, att sluta utvecklas, att sluta vara det mesta jag kan vara. Detta har lett till att jag blivit livrädd för mitt förhållande med min pojkvän - rädd för att han ska fria, rädd för att ens tänka på att skaffa fler barn, rädd för att köpa ny bil (!!! sant!!) rädd för att tänka på vad jag gör om ett år - för tänk om det är samma sak som idag, bara för att jag inte törs bryta upp? Allt har liksom bara tett sig som ett sätt att komma närmare villa i förorten med 2-3 barn *ryser* och lån och amorteringar och ideliga renoveringar och kvartsamtal och hämta lämna hos barnomsorg och att alltid känna sig otillräcklig och aldrig hinna med sig själv och att sitta där med 5, 10, 15, 20 (kräks) kg övervikt men ingen ork att göra något åt det. Inget sex - för trött (antingen jag eller sambon, eller något barn vaket eller liggande i sängen. (Man säger inte att barn är världens bästa preventivmedel för inte! Även om vissa visst aldrig verkar lära sig hur barn blir till utan blir lika överraskad varje gång *haha*)
Men tack vare min älskade kille så vet jag nu, något som vi pratat om förr, men jag trodde att han förändrats och idag vill nåt annat - han kommer aldrig att stanna upp och han kommer aldrig att vilja att jag gör det heller. För honom är det helt ok att jag vill åka till Nya Zeeland och jobba i 3 månader (någon som vill hänga på? Jag åker nästa år hoppas jag på) och om jag vill byta jobb och om jag vill flytta och om jag vill börja knyppla. Huvudsaken för honom är att jag är lycklig, och han har också han en plan för livet som INTE innebär att stanna upp!
Och här kommer vi till själva kärnan i vårt "genombrott" på promenaden. (Som för övrigt bara kom utifrån att vi småpratade) Jag pratade om min rädsla för att just stanna upp och han sa, som den naturligaste saken i världen; "Men vaddå stanna upp? Vi SKA väl fortfarande till U.S.A om 3-5 år?" Och jag blev bokstavligt talat så lycklig att jag hoppade på honom *haha* Visst ska vi det! Och det är just det vi pratade om när vi pluggade båda två - hur vi skulle skaffa oss bra jobb, jobba oss upp, känna oss för vad vi vill, spara lite kapital (går bättre för honom än för mig :P) och sen när han är i det läget att han kan söka de högre tjänsterna, då kommer han att söka en utlandstjänst (och ja visst, det kan vara så att han inte får någon, men jag vet, att alla som känner min sambo som läser detta, också de vet att risken att han INTE skulle få en sån tjänst - den är minimal, och risker är livet fullt av.) Och i o m den utlandstjänsten så tar vi de barn vi har eller inte har och flyttar till det stora landet i väst för ett par till tre år :)
Så fatta, här har jag gått, som en 26årig tjej och känt mig gammal och fast, medan han har haft sitt mål framför sig hela tiden - att vi ska göra just det jag var rädd att vi INTE skulle göra :D Visst är det skrattretande?
Jag har också totalt fokuserat på vad jag trodde jag saknade, och visst, det jag saknar fortfarande är att känna mig nätt och som en tjej (jag är lite för musklig för att ses som en "tjejtjej" dessvärre... men jag jobbar på det och kanske hittar jag ett sätt att träna utan att bli grövre... kanske inte) Men en sak är säkert, för att klara av en tjej som mig - så måste man vara en rejäl man. :) "It's a job not suitible for everyone" haha... nej gud nej. Ett psyke som värsta stålmannen måste man ha, och en trygghet i sig själv som varken tornados eller vulkanutbrott kan rubba.
Jag har gått och tolkat det att han varit fokuserad på sitt jobb och lugn i vardagen och aldrig klagat över att det inte händer något, som att han är nöjd så här, och att det är detta han vill - jobba och ha familj och ha ett visst antal ideella uppdrag. Rutin, medelmåttighet, "svensson-liv"... Men egentligen så är han bara lugn i det han gör för att han ser att det han gör nu tjänar hans större syften - han är målmedveten och VET med sig själv att han kommer inte att stanna här. (Gud vad jag önskar att jag hade hans "endurance".. *suck* jag är alldeles för otålig för sånt här :P)
Jösses va? Tänk att JAG -pratkvarn nummer ett (som dock kan lyssna) inte fattade att det var öppna munnen jag var tvungen att göra.. Och grejen är, att jag faktiskt gett uttryck för min frustration, men antagligen aldrig på ett sätt som kan härledas till att det är FRAMTIDEN jag är orolig för, utan det har nog mer tolkats som en otålighet pga nuet. Fast iofs, nuet driver mig till vansinne det också :S Alldeles för mycket att göra på för lite tid.
Kom just på en sak som stör mig - folk som TROR att de kan läsa av andra, men i själva verket inte kan det. De säger att "du är så här och så här" eller "du menar så här" och de kunde inte ha mer fel. Så ett litet heads up - DU kan aldrig VETA vad din medmänniska tänker. DU kan aldrig VETA vad den människan FAKTISKT menar med det den säger/skriver. Du kan ana och du kan tro, men bara den som uttalar/skriver orden VET.
Och du? Det finns olika sätt att skaffa sig livserfarenhet. Det finns bättre och det finns sämre sätt, men alla är vi olika och utvecklas olika av olika saker. Därav att något som funkar för en person kanske inte funkar för en annan. Jag har betydligt mer erfarenheter än många som är mycket äldre än mig, men det finns de som är yngre än mig som har mer än mig. Vi är alla olika och livet har farit olika fram med oss.
Jag tror dock på vissa grunder; 1- ta dig hemifrån, se ett nytt ställe, upplev en annan kultur. 2 - ha ett intresse, om det sen är kläder, skor, smink, gå ut och festa, fotboll, bridge, att virka eller att träna dig till att bli starkast i världen, det kvittar bara du gör något för just dig själv som DU vill. 3 - vidareutbilda dig, och då menar jag allt ifrån att ta en kurs i svetsning till att lära sig spela gitarr till att gå en hel universitetsutbildning eller bara läsa upp ditt betyg i matte på komvux, allt leder DIG personligen framåt men spelar kanske ingen större roll i det övriga livet eller kanske gör det det. Sen finns det fler men de är förgreningar av dessa 3 så det känns som lite överkurs att skriva ut dem också :P
Have a nice life!
/J
Häromdagen insisterade jag på att jag och min kille skulle ta en promenad ihop. Vi brukar ta oss tid till träning/promenader/middagar ihop och vi brukar alltid ha hur kul som helst. Av olika anledningar har vi inte hunnit med detta på slutet.
Det är verkligen underligt att det gått så här långt, men troligen har vi blivit så vana vid att vi fungerar så bra och att vi klaffar bra vad gäller kommunikation, att vi tog för givet att det skulle fungera.
Alltså, bara genom att vi gick ut och gick och jag helt enkelt RÅKADE uttrycka några ord ang vår framtid, så fick jag veta precis vad jag behövde veta för att kunna sluta vara rädd för att bli "fast"!!!!
Som jag berättat tidigare så är en av mina största rädslor att stanna upp, att sluta utvecklas, att sluta vara det mesta jag kan vara. Detta har lett till att jag blivit livrädd för mitt förhållande med min pojkvän - rädd för att han ska fria, rädd för att ens tänka på att skaffa fler barn, rädd för att köpa ny bil (!!! sant!!) rädd för att tänka på vad jag gör om ett år - för tänk om det är samma sak som idag, bara för att jag inte törs bryta upp? Allt har liksom bara tett sig som ett sätt att komma närmare villa i förorten med 2-3 barn *ryser* och lån och amorteringar och ideliga renoveringar och kvartsamtal och hämta lämna hos barnomsorg och att alltid känna sig otillräcklig och aldrig hinna med sig själv och att sitta där med 5, 10, 15, 20 (kräks) kg övervikt men ingen ork att göra något åt det. Inget sex - för trött (antingen jag eller sambon, eller något barn vaket eller liggande i sängen. (Man säger inte att barn är världens bästa preventivmedel för inte! Även om vissa visst aldrig verkar lära sig hur barn blir till utan blir lika överraskad varje gång *haha*)
Men tack vare min älskade kille så vet jag nu, något som vi pratat om förr, men jag trodde att han förändrats och idag vill nåt annat - han kommer aldrig att stanna upp och han kommer aldrig att vilja att jag gör det heller. För honom är det helt ok att jag vill åka till Nya Zeeland och jobba i 3 månader (någon som vill hänga på? Jag åker nästa år hoppas jag på) och om jag vill byta jobb och om jag vill flytta och om jag vill börja knyppla. Huvudsaken för honom är att jag är lycklig, och han har också han en plan för livet som INTE innebär att stanna upp!
Och här kommer vi till själva kärnan i vårt "genombrott" på promenaden. (Som för övrigt bara kom utifrån att vi småpratade) Jag pratade om min rädsla för att just stanna upp och han sa, som den naturligaste saken i världen; "Men vaddå stanna upp? Vi SKA väl fortfarande till U.S.A om 3-5 år?" Och jag blev bokstavligt talat så lycklig att jag hoppade på honom *haha* Visst ska vi det! Och det är just det vi pratade om när vi pluggade båda två - hur vi skulle skaffa oss bra jobb, jobba oss upp, känna oss för vad vi vill, spara lite kapital (går bättre för honom än för mig :P) och sen när han är i det läget att han kan söka de högre tjänsterna, då kommer han att söka en utlandstjänst (och ja visst, det kan vara så att han inte får någon, men jag vet, att alla som känner min sambo som läser detta, också de vet att risken att han INTE skulle få en sån tjänst - den är minimal, och risker är livet fullt av.) Och i o m den utlandstjänsten så tar vi de barn vi har eller inte har och flyttar till det stora landet i väst för ett par till tre år :)
Så fatta, här har jag gått, som en 26årig tjej och känt mig gammal och fast, medan han har haft sitt mål framför sig hela tiden - att vi ska göra just det jag var rädd att vi INTE skulle göra :D Visst är det skrattretande?
Jag har också totalt fokuserat på vad jag trodde jag saknade, och visst, det jag saknar fortfarande är att känna mig nätt och som en tjej (jag är lite för musklig för att ses som en "tjejtjej" dessvärre... men jag jobbar på det och kanske hittar jag ett sätt att träna utan att bli grövre... kanske inte) Men en sak är säkert, för att klara av en tjej som mig - så måste man vara en rejäl man. :) "It's a job not suitible for everyone" haha... nej gud nej. Ett psyke som värsta stålmannen måste man ha, och en trygghet i sig själv som varken tornados eller vulkanutbrott kan rubba.
Jag har gått och tolkat det att han varit fokuserad på sitt jobb och lugn i vardagen och aldrig klagat över att det inte händer något, som att han är nöjd så här, och att det är detta han vill - jobba och ha familj och ha ett visst antal ideella uppdrag. Rutin, medelmåttighet, "svensson-liv"... Men egentligen så är han bara lugn i det han gör för att han ser att det han gör nu tjänar hans större syften - han är målmedveten och VET med sig själv att han kommer inte att stanna här. (Gud vad jag önskar att jag hade hans "endurance".. *suck* jag är alldeles för otålig för sånt här :P)
Jösses va? Tänk att JAG -pratkvarn nummer ett (som dock kan lyssna) inte fattade att det var öppna munnen jag var tvungen att göra.. Och grejen är, att jag faktiskt gett uttryck för min frustration, men antagligen aldrig på ett sätt som kan härledas till att det är FRAMTIDEN jag är orolig för, utan det har nog mer tolkats som en otålighet pga nuet. Fast iofs, nuet driver mig till vansinne det också :S Alldeles för mycket att göra på för lite tid.
Kom just på en sak som stör mig - folk som TROR att de kan läsa av andra, men i själva verket inte kan det. De säger att "du är så här och så här" eller "du menar så här" och de kunde inte ha mer fel. Så ett litet heads up - DU kan aldrig VETA vad din medmänniska tänker. DU kan aldrig VETA vad den människan FAKTISKT menar med det den säger/skriver. Du kan ana och du kan tro, men bara den som uttalar/skriver orden VET.
Och du? Det finns olika sätt att skaffa sig livserfarenhet. Det finns bättre och det finns sämre sätt, men alla är vi olika och utvecklas olika av olika saker. Därav att något som funkar för en person kanske inte funkar för en annan. Jag har betydligt mer erfarenheter än många som är mycket äldre än mig, men det finns de som är yngre än mig som har mer än mig. Vi är alla olika och livet har farit olika fram med oss.
Jag tror dock på vissa grunder; 1- ta dig hemifrån, se ett nytt ställe, upplev en annan kultur. 2 - ha ett intresse, om det sen är kläder, skor, smink, gå ut och festa, fotboll, bridge, att virka eller att träna dig till att bli starkast i världen, det kvittar bara du gör något för just dig själv som DU vill. 3 - vidareutbilda dig, och då menar jag allt ifrån att ta en kurs i svetsning till att lära sig spela gitarr till att gå en hel universitetsutbildning eller bara läsa upp ditt betyg i matte på komvux, allt leder DIG personligen framåt men spelar kanske ingen större roll i det övriga livet eller kanske gör det det. Sen finns det fler men de är förgreningar av dessa 3 så det känns som lite överkurs att skriva ut dem också :P
Have a nice life!
/J
Kommentarer
Trackback
