Joselina

Om jag vill något, som inte skadar någon annan, som inte handlar om någon annan, som enbart handlar om att det skulle få MIG att må bra - är det min "rätt" att göra det då?

Det sjuka i detta är att det spontana svaret är "nej". Varför? Jo, för att man har skyldigheter. Skyldigheter att vara en produktiv medmänniska. Har man sambo och barn så har man inte längre rätt att göra saker på samma sätt.

Är inte det rätt sjukt EGENTLIGEN?

Jag menar inte att man ska ha rätt att gå och mörda nån, att man ska ha rätt att gå och skapa sig bekymmer som drar ner familj i fördärvet. Men vilken SKADA tar egentligen ens "nära och kära" av att man exempelvis går en ny utbildning - för att man vill. Eller att man reser, att man köper en motorscykel, att man köper kläder eller en mascara för 500:- (den sista kan vi ta bort för det ÄR min rätt och den som har problem med det kan gott ha det!! Så det så.)

Jag förstår inte vad vi är så rädda för idag egentligen...

Själv vet jag vad jag är rädd för - Sveriges URKASSA system att ta hand om sina egna!!!!! Fy helvete... Jag fick barn tidigt och har ALLTID hamnat "mellan stolarna" vad gäller ekonomiskt stöd. Skit samma att jag pluggat (därmed levt på LÅNADE pengar som jag nu betalar tillbaka) och sen jobbat de dagar jag varit ledig från studierna (för att klara oss på egen hand), detta har kvittat helt och hållet och när jag under 7 månader stod utan jobb och var färdig med plugget så fick vi inte pengar nog att överleva på. (förklara gärna hur det är tänkt att jag ska försörja ett barn på 3200:- i mån med en nyra på 4800:-)

MEN! Du kan komma till Sverige som INVANDRARE och få bidrag som är större än de svenska pensionärernas pensioner. DET ÄR HEEELT SJUUUKT och vrickat!

Självklart ska vi hjälpa dem som har det svårt, men vi kan inte hjälpa andra om vi inte ens kan ta hand om oss själva - det är min övertygelse.

Ok, tillbaks till ursprungsämnet nu då.

Jag är rädd att igen hamna i en sån sits att jag inte kan försörja mitt barn, för han har inget ont gjort i denna värld och det är mitt ansvar som förälder - och framförallt min önskan. Jag vill ju att han ska hela världen för sina fötter!

Men jag är starkt övertygad om, att man måste vara lycklig som förälder för att få lyckliga barn...

Så, om jag hade haft ensam vårdnad om lillkillen, ja då hade jag nog dragit utomlands ett år.
Barn mår bra av att uppleva andra kulturer.

Men nu har jag ju inte det... humm...

Tro mig dock - jag kommer inte att sitta där jag sitter nu om 2 år. *ryser* DET min vän - är den största skräcken av alla.

...."Life is greate, life is fradgile - love 'n live like there's no tomorrow"...

//J