Finns något sådant som "perfekt"?
Kan en person vara perfekt - egentligen?
Ju mer jag tänkt på det - vilket är en hel del, desto mer kommer jag fram till - nej. För alla är olika därmed har vi olika saker vi värdesätter och sätter som "perfekta" egenskaper. Däremot kan en person vara perfekt i en persons ögon, och det är väl egentligen där "problematiken" med detta med att vara perfekt börjar. Någon tror att den de vill vara perfekt för har vissa kriterier för "perfekt" som man kanske inte känner att man uppnår, även om man försöker.
Och sen har vi Samhället, som också kan ses som en person i det här fallet (the case of perfection - to be, or not to be?) eftersom de flesta av oss upplever att Samhället har krav på oss för att ens vara "bra", alltså inte perfekta, utan bra.
Så vad känner vi då att Samhället anser att vi ska uppfylla för kriterier för att vara "bra"? Och vad skulle nästa steg - perfekt - kräva?
Jag personligen känner att Samhället vill, för att vi ska vara bra samhällsmedborgare, att vi uppfyller följande krav;
1. Vara smala men inte magra
2. Vi ska resa, plugga och skaffa arbetserfarenhet i unga år så att vi när vi är färdigexaminerade så ska vi ha jobberfarenhet på 2-3 år (inom det vi just utbildat oss till naturligtvis), livserfarenheter i fråga om högre studier samt att vi sett oss om i världen.
4. Är du tjej och över 25 ska du ha sambo sen nåt år tillbaka, är du kille kvittar det om du är singel vid 45.
5. Kläder ska vara nya, fräscha och hela och se dyra ut även om de inte är det.
Sen är det meningen att vi ska uppfylla punkten nedan, dvs ha barn och hem men det ska ske POFF! som genom ett trollslag där vi träder in i ett parallellt universum och graviditet med följande besvär och ledighet där detta inte påverkar vår arbetsgivare på något som helst vis. För ingen arbetsgivare vill ha en kvinna som tror att hon kommer skaffa barn snart som anställd - fråga mig, jag vet eftersom det uttycks ganska ofta på flera av de företag som jag har att göra med då jag får svara på frågan ("jamen ska inte du ha en unge snart då? Du vet det börjar bli dags om du ska kunna återfå formen efteråt hohoho!" - hur kommer det sig att det allt som oftast är fetlagda män i medelåldern som säger sånt här? Och påföljden blir, när jag sagt nej - "ja det är då väl det, tänk, det är sannerligen inte lätt att anställa idag på grund av det att man aldrig vet när ni tjejer har tänkt er att fly fältet för att föda barn och lämna oss med problemet att fylla en tjänst temporärt". Ja gud va synd det är om dem - idioter. Tänk va många tjejer som inte får ett jobb bara för att det finns män som tänker så. Själv har jag ju ett barn och jag vet faktiskt inte om det är ett plus eller ett minus i arbetssammanhang..)
Sista punkten då då;
6. Vi ska ha fina fräscha hem och som tjej ska du vara bra på att laga mat, städa, tvätta, stryka, kunna hitta på roliga teman till barnkalas, intressera dig för någon slags motionsform som du har som "intresse vid sidan om barnen", du ska vara smal (ja här kommer det igen) och aldrig vara trött. (Även om alla säger att det är "fuuullt normaaaalt" om du skulle nämna det)
Som tjej ska du också vara vitsig och kul, vara någon som sambons kompisar gärna skulle vara tillsammans med själva men samtidigt inte tänder på eller tänker på i de banorna för då har det gått för långt - de ska bara vilja ha själva idén, inte produkten i sig.
Kort sagt skulle jag vilja påstå att det samhället vill ha är tjejer som är som 50-tals fruar i modern tappning - istället för att vara hemma så arbetar vi och gör det suveränt! Vi gör karriär och betalar skatt och har barnen i barnomsorg - men- vi sköter fortfarande hemmet och barnen med glädje och lycka och klagar gör vi visst inte för vi är ju bara såå lyckliga. Och mannen, ja han ska också arbeta naturligtvis och även han är en mordenare tappning av 50-tals varianten för 2000-talets pappa hämtar också barnet på dagis och går på möten som gäller barnen - men- i första hand är barnen kvinnans ansvar och så ska det vara för mannen har i första hand ansvar för sin karriär, sen bilarna (ja självklart måste familjen ha minst 2!) och sen huset och sen barnen och sen frun. Båda ska kunna med internetbanken och det att betala räkningar och båda ska ha koll på sin ekonomiska situation. Man samtalar alltid kring större frågor och har en öppen kommunikation. Viktigt är också att familjen åker på semester ett par gånger om året så att även omvärlden får se de friska, fina fräscha svenskarna som jobbar, tjänar pengar och har barn men ändå råd ork och entusiasm nog att åka på semester med sina små perfekt lagom busiga och söta barn. Och så är det viktigt att frun och mannen har tid själva, tid själva med barnen och tid själva tillsammans med bara varann. För det är väldigt viktigt att det verkar som att frun och mannen har ett väl fungerande samliv (inte ett som torkat ut totalt på grund av att den beryktade "väggen" är nära), att de är egna individer som när givande intressen, och att de umgås med bara barnen för de är ju det allra allra viktigaste som finns i livet och de små änglarna har aaalltid minst en stöttande förälder vid sidan om sin fotbollsmatch, sin danslektion, sin pingismatch, sin gymnastikuppvisning, sin sånguppvisning eller varför inte sin lekstund med grannen? Jag menar, vad vore det för mamma om hon inte låter barnen baka något, rita med fingerfärg på köksfönstren, eller vad vore det för pappa om inte barnet + kompis inte fick snickra något i den lilla verkstaden längst in i garaget? Hur skulle det se ut va?
Sen kan ju alla räkna ut hur många som lyckas leva upp till det här. Och just där har vi nästa problem. Jag tror att det finns vissa som ger sken av att de lever upp till detta, och det får andra att känna sig som mindre bra för att de känner att de inte klarar det som AAALLAA andra tycks klara av. (Och med "alla" menas här då det ena paret som de känner eller hört talas om) Det finns de som verkar födda till att ta hand om barn, som får jättehärliga ungar som känns så där "perfekta" att ha att göra med och oftast så har de ett jobb de trivs med och som är lagom utvecklande och mannen är likadan han men har ett litet mer krävande jobb och tillsammans utgör de vad som tycks vara modellen för en lyckad familj. Men hur många är de - EGENTLIGEN? Och vad spelar det för roll? Är inte huvudsaken att vi själva är lyckliga?
Varför kan inte alla som är trötta på det här med supermodellernas styre, på Samhällets påverkan, på att någon annans än ens egna värderingar verkar styra - samlas och helt enkelt välja att gå emot allt detta?
Jag vet varför. Gör du?
/J
Ju mer jag tänkt på det - vilket är en hel del, desto mer kommer jag fram till - nej. För alla är olika därmed har vi olika saker vi värdesätter och sätter som "perfekta" egenskaper. Däremot kan en person vara perfekt i en persons ögon, och det är väl egentligen där "problematiken" med detta med att vara perfekt börjar. Någon tror att den de vill vara perfekt för har vissa kriterier för "perfekt" som man kanske inte känner att man uppnår, även om man försöker.
Och sen har vi Samhället, som också kan ses som en person i det här fallet (the case of perfection - to be, or not to be?) eftersom de flesta av oss upplever att Samhället har krav på oss för att ens vara "bra", alltså inte perfekta, utan bra.
Så vad känner vi då att Samhället anser att vi ska uppfylla för kriterier för att vara "bra"? Och vad skulle nästa steg - perfekt - kräva?
Jag personligen känner att Samhället vill, för att vi ska vara bra samhällsmedborgare, att vi uppfyller följande krav;
1. Vara smala men inte magra
2. Vi ska resa, plugga och skaffa arbetserfarenhet i unga år så att vi när vi är färdigexaminerade så ska vi ha jobberfarenhet på 2-3 år (inom det vi just utbildat oss till naturligtvis), livserfarenheter i fråga om högre studier samt att vi sett oss om i världen.
4. Är du tjej och över 25 ska du ha sambo sen nåt år tillbaka, är du kille kvittar det om du är singel vid 45.
5. Kläder ska vara nya, fräscha och hela och se dyra ut även om de inte är det.
Sen är det meningen att vi ska uppfylla punkten nedan, dvs ha barn och hem men det ska ske POFF! som genom ett trollslag där vi träder in i ett parallellt universum och graviditet med följande besvär och ledighet där detta inte påverkar vår arbetsgivare på något som helst vis. För ingen arbetsgivare vill ha en kvinna som tror att hon kommer skaffa barn snart som anställd - fråga mig, jag vet eftersom det uttycks ganska ofta på flera av de företag som jag har att göra med då jag får svara på frågan ("jamen ska inte du ha en unge snart då? Du vet det börjar bli dags om du ska kunna återfå formen efteråt hohoho!" - hur kommer det sig att det allt som oftast är fetlagda män i medelåldern som säger sånt här? Och påföljden blir, när jag sagt nej - "ja det är då väl det, tänk, det är sannerligen inte lätt att anställa idag på grund av det att man aldrig vet när ni tjejer har tänkt er att fly fältet för att föda barn och lämna oss med problemet att fylla en tjänst temporärt". Ja gud va synd det är om dem - idioter. Tänk va många tjejer som inte får ett jobb bara för att det finns män som tänker så. Själv har jag ju ett barn och jag vet faktiskt inte om det är ett plus eller ett minus i arbetssammanhang..)
Sista punkten då då;
6. Vi ska ha fina fräscha hem och som tjej ska du vara bra på att laga mat, städa, tvätta, stryka, kunna hitta på roliga teman till barnkalas, intressera dig för någon slags motionsform som du har som "intresse vid sidan om barnen", du ska vara smal (ja här kommer det igen) och aldrig vara trött. (Även om alla säger att det är "fuuullt normaaaalt" om du skulle nämna det)
Som tjej ska du också vara vitsig och kul, vara någon som sambons kompisar gärna skulle vara tillsammans med själva men samtidigt inte tänder på eller tänker på i de banorna för då har det gått för långt - de ska bara vilja ha själva idén, inte produkten i sig.
Kort sagt skulle jag vilja påstå att det samhället vill ha är tjejer som är som 50-tals fruar i modern tappning - istället för att vara hemma så arbetar vi och gör det suveränt! Vi gör karriär och betalar skatt och har barnen i barnomsorg - men- vi sköter fortfarande hemmet och barnen med glädje och lycka och klagar gör vi visst inte för vi är ju bara såå lyckliga. Och mannen, ja han ska också arbeta naturligtvis och även han är en mordenare tappning av 50-tals varianten för 2000-talets pappa hämtar också barnet på dagis och går på möten som gäller barnen - men- i första hand är barnen kvinnans ansvar och så ska det vara för mannen har i första hand ansvar för sin karriär, sen bilarna (ja självklart måste familjen ha minst 2!) och sen huset och sen barnen och sen frun. Båda ska kunna med internetbanken och det att betala räkningar och båda ska ha koll på sin ekonomiska situation. Man samtalar alltid kring större frågor och har en öppen kommunikation. Viktigt är också att familjen åker på semester ett par gånger om året så att även omvärlden får se de friska, fina fräscha svenskarna som jobbar, tjänar pengar och har barn men ändå råd ork och entusiasm nog att åka på semester med sina små perfekt lagom busiga och söta barn. Och så är det viktigt att frun och mannen har tid själva, tid själva med barnen och tid själva tillsammans med bara varann. För det är väldigt viktigt att det verkar som att frun och mannen har ett väl fungerande samliv (inte ett som torkat ut totalt på grund av att den beryktade "väggen" är nära), att de är egna individer som när givande intressen, och att de umgås med bara barnen för de är ju det allra allra viktigaste som finns i livet och de små änglarna har aaalltid minst en stöttande förälder vid sidan om sin fotbollsmatch, sin danslektion, sin pingismatch, sin gymnastikuppvisning, sin sånguppvisning eller varför inte sin lekstund med grannen? Jag menar, vad vore det för mamma om hon inte låter barnen baka något, rita med fingerfärg på köksfönstren, eller vad vore det för pappa om inte barnet + kompis inte fick snickra något i den lilla verkstaden längst in i garaget? Hur skulle det se ut va?
Sen kan ju alla räkna ut hur många som lyckas leva upp till det här. Och just där har vi nästa problem. Jag tror att det finns vissa som ger sken av att de lever upp till detta, och det får andra att känna sig som mindre bra för att de känner att de inte klarar det som AAALLAA andra tycks klara av. (Och med "alla" menas här då det ena paret som de känner eller hört talas om) Det finns de som verkar födda till att ta hand om barn, som får jättehärliga ungar som känns så där "perfekta" att ha att göra med och oftast så har de ett jobb de trivs med och som är lagom utvecklande och mannen är likadan han men har ett litet mer krävande jobb och tillsammans utgör de vad som tycks vara modellen för en lyckad familj. Men hur många är de - EGENTLIGEN? Och vad spelar det för roll? Är inte huvudsaken att vi själva är lyckliga?
Varför kan inte alla som är trötta på det här med supermodellernas styre, på Samhällets påverkan, på att någon annans än ens egna värderingar verkar styra - samlas och helt enkelt välja att gå emot allt detta?
Jag vet varför. Gör du?
/J
Kommentarer
Trackback
