Idag är jag fundersam
Idag är en sån dag då jag känner att jag borde "ta tag i" och reda ut vissa saker med mig själv - som tex varför jag är så otroligt rädd för att bli gravid igen. Och jag vet nog egentligen vad svaret där är;
1. Jag vill inte bli fet, dvs jag tycker det är helt ok att gå upp i vikt när man är gravid men jag vill INTE gå upp mer än de där nödvändiga 10-12 kg och sen ska de av fortare än de kom på - helst av sig själv så som de gjorde förra gången. För det är just det! Jag HAR ju varit gravid en gång! Med allt vad det innebär. Men, allt gick så lätt då och jag var ung. Nu är jag 8 år äldre och trött och sliten och har ett jobb som tär något alldeles fruktansvärt. Jag vill inte bli gravid för att sen ha en "mamma-kropp" = bilringar runt magen, slapp hud överallt, hår på icke önsvärda ställen, och mörka ringar under ögonen *ryser*.
2. Jag vill inte sluta älska min sambo. Jag menar, graviditet = trötthet, illamående, svullen i kroppen, kula på magen, känslan av ett foster som skumpar upp och ner inne i en om man har sex. Ok, så då är man alltså trött, illamående (antagligen lite grinig) och allmänt urtråkig att vara med. Jag vet hur jag själv blir när jag inte mår bra, jag blir grinig nåt så in-i-granskogen! Och ska han orka detta i 9 månader PLUS amningstiden?!! Jag tycker jag är illa nog NU och då har jag trots allt några bra dagar per månad som det är nu :P
3. Slut på sex. Blir jag fet (ok, tungt ord, men för mig att vara överviktig när det gäller mig själv ja då skulle jag kalla mig själv fet, så tro inte att det gäller andra) vet jag att jag inte kommer klara ha sex eftersom för mig så handlar sex om en känsla, att man känner sig sexig också. Och jag hör inte till dem som tänder på fett. Folk får se ut hur de vill och så länge man mår bra själv så är det huvudsaken! Jag bryr mig inte om huruvida mina kompisar har ett BMI på 18 eller 40, bara de är lyckliga och mår bra så är jag glad. Men, på mig själv vill jag helst inte ha fett! Det som gör att jag är så nojjig just nu är att jag märker att jag har problem att hålla fettet borta från min kropp och det är frustrerande! Jag har aldrig haft det problemet förut :( Därav att jag är rädd att en graviditet kommer göra mig till en mindre sommarstuga i formatet - vad om jag inte klarar lägga band på mig? Och vad om tuttarna kommer hänga nere vid naveln efter ett barn till? (Ja det är iofs mitt minsta bekymmer för om det skulle hända så vet jag precis vart jag ska ringa!)
Summan av kardemumman är att jag helt enkelt gärna vill ha barn, men jag vill inte offra min kropp, mitt kärleksliv eller mitt förhållande med min sambo för att få det. Och jag vill tro att det går att få ihop - men hur? Det finns många som får ihop det, men det finns fler som INTE får ihop det. Antalet par som går isär under första året med ett barn är skrämmande högt och antalet personer i ett förhållande som börjar hoppa över skacklarna när det kommit in ett, två eller tre barn i bilden är än mer skrämmande hög - just för att de inte får vad de behöver hemma + att de tappar bort varandra...
Tänk den tid då sånt här inte bekymrade mig alls! Det fanns faktiskt en tid då jag inte ens brydde mig om att jag inte hade löst allt ekonomiskt, att jag pluggade och inte var klar med det utan tyckte att det ändå kunde gå bra och funka... Och jag VILLE verkligen ha barn! Inte ett bekymmer någonstans! Idag är allt tvärtom, jag bekymrar mig för ALLT men har det ekonomiska biten tryggad... Fast vem vet, med alla preventiva metoder som testast på mig så skulle det inte förvåna mig om jag inte kan bli med barn längre :S
Knasigt!
Jag gillar inte "The Ark", men stjäl ändå här en "line" ifrån dem; "It takes a fool to remaine sain" och det känns som att det inte kunde stämma in bättre på livet av idag :P
1. Jag vill inte bli fet, dvs jag tycker det är helt ok att gå upp i vikt när man är gravid men jag vill INTE gå upp mer än de där nödvändiga 10-12 kg och sen ska de av fortare än de kom på - helst av sig själv så som de gjorde förra gången. För det är just det! Jag HAR ju varit gravid en gång! Med allt vad det innebär. Men, allt gick så lätt då och jag var ung. Nu är jag 8 år äldre och trött och sliten och har ett jobb som tär något alldeles fruktansvärt. Jag vill inte bli gravid för att sen ha en "mamma-kropp" = bilringar runt magen, slapp hud överallt, hår på icke önsvärda ställen, och mörka ringar under ögonen *ryser*.
2. Jag vill inte sluta älska min sambo. Jag menar, graviditet = trötthet, illamående, svullen i kroppen, kula på magen, känslan av ett foster som skumpar upp och ner inne i en om man har sex. Ok, så då är man alltså trött, illamående (antagligen lite grinig) och allmänt urtråkig att vara med. Jag vet hur jag själv blir när jag inte mår bra, jag blir grinig nåt så in-i-granskogen! Och ska han orka detta i 9 månader PLUS amningstiden?!! Jag tycker jag är illa nog NU och då har jag trots allt några bra dagar per månad som det är nu :P
3. Slut på sex. Blir jag fet (ok, tungt ord, men för mig att vara överviktig när det gäller mig själv ja då skulle jag kalla mig själv fet, så tro inte att det gäller andra) vet jag att jag inte kommer klara ha sex eftersom för mig så handlar sex om en känsla, att man känner sig sexig också. Och jag hör inte till dem som tänder på fett. Folk får se ut hur de vill och så länge man mår bra själv så är det huvudsaken! Jag bryr mig inte om huruvida mina kompisar har ett BMI på 18 eller 40, bara de är lyckliga och mår bra så är jag glad. Men, på mig själv vill jag helst inte ha fett! Det som gör att jag är så nojjig just nu är att jag märker att jag har problem att hålla fettet borta från min kropp och det är frustrerande! Jag har aldrig haft det problemet förut :( Därav att jag är rädd att en graviditet kommer göra mig till en mindre sommarstuga i formatet - vad om jag inte klarar lägga band på mig? Och vad om tuttarna kommer hänga nere vid naveln efter ett barn till? (Ja det är iofs mitt minsta bekymmer för om det skulle hända så vet jag precis vart jag ska ringa!)
Summan av kardemumman är att jag helt enkelt gärna vill ha barn, men jag vill inte offra min kropp, mitt kärleksliv eller mitt förhållande med min sambo för att få det. Och jag vill tro att det går att få ihop - men hur? Det finns många som får ihop det, men det finns fler som INTE får ihop det. Antalet par som går isär under första året med ett barn är skrämmande högt och antalet personer i ett förhållande som börjar hoppa över skacklarna när det kommit in ett, två eller tre barn i bilden är än mer skrämmande hög - just för att de inte får vad de behöver hemma + att de tappar bort varandra...
Tänk den tid då sånt här inte bekymrade mig alls! Det fanns faktiskt en tid då jag inte ens brydde mig om att jag inte hade löst allt ekonomiskt, att jag pluggade och inte var klar med det utan tyckte att det ändå kunde gå bra och funka... Och jag VILLE verkligen ha barn! Inte ett bekymmer någonstans! Idag är allt tvärtom, jag bekymrar mig för ALLT men har det ekonomiska biten tryggad... Fast vem vet, med alla preventiva metoder som testast på mig så skulle det inte förvåna mig om jag inte kan bli med barn längre :S
Knasigt!
Jag gillar inte "The Ark", men stjäl ändå här en "line" ifrån dem; "It takes a fool to remaine sain" och det känns som att det inte kunde stämma in bättre på livet av idag :P
Kommentarer
Trackback
