I'm a copycat
Jaha, alla andra gör det så varför inte jag också? :) (Bloggar alltså)
Jag är en av dessa tjejer som egentligen är som de flesta andra fast på mitt vis, och ibland trivs jag med det och ibland inte. Ta helgen som var tillexempel; den följdes av 2 dagars grälande kring att min älskade sambos syster skulle komma på besök. Inget jag var så där överdrivet exalterad över. Inte för att hon på något sätt är otrevlig, oh nej! Hon är så snäll och söt så, MEN, jag gillar att ha mitt hem för mig själv, få vara för mig själv och inte ha någon som "inkräktar" på mitt revir när jag inte känner för det. Unreasonable? Sure! Samtidigt - nej. Mitt hem är min borg och jag älskar att dela det med min sambo men han vet också hurdan jag är och vi kompletterar varandra. Nu hörde till saken också att jag inte riktigt blivit förberedd på att hon skulle komma utan fick veta det någon dag innan och då var det redan bestämt att hon SKULLE komma så det fanns liksom inget utrymme för förhandlingar där inte.
Jag menar, även om hon är trevlig och allt det där så är hon ingen väninna som jag frivilligt bjudit in utan hon är en gäst som ska behandlas just som en sådan men som samtidigt tar sig oerhörda friheter för att hon ju "är släkt". Finns det liksom ingen rim eller reson i såna där frågor? När är det ok att sätta gränser mot släkten? Min sambo har ju inga problem med detta, nej gud nej! För det är hans släkt och han hör till en av dessa underbara själar som låter alla få den plats de behöver och som anpassar sig efter andra till just den grad som krävs för att det ska flyta på. En egenskap som jag både beundrar och hatar!
Som jag tidigare nämnde, ibland tycker jag att "mitt vis" är ok och ibland inte. Det där med att dela sitt hem är en av de där retsamma egenskaperna som jag önskar att jag inte besatt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig utan kände att de fick komma och gå som de ville utan att det skulle röra mig i ryggen för vem förlorar på att tycka att det är jobbigt? JO JAG! Sen kan man ju hålla på och vända och vrida på det där i all evighet. En del skulle säga att jag visst har rätt till mitt hem osv, medan andra skulle säga "äh! Grow up!". Och det beror lite på tid i månaden och dagsform vem jag lyssnar mest på faktiskt...
Jag menar, är det ok att någon, vem som helst, kommer och möblerar om i mina kökslådor? Är det ok att någon, vem som helst, kommer in i mitt hem och totalt tar över min kyl, min frys, mitt badrum och tycker att de när de vill kan titta vart de vill i mina garderober och skåp? Är det ok eller har man rätt att ha "private area" gentemot all släkt? Ingift som infödd? Jag tycker det om nu någon skulle ha missat den något bittra undertonen i mina frågor. ;)
Och för den nu då som funderar på att vända detta till en av dessa "ja men tänk på när din släkt kommer och hur det känns för honom"-grejerna så kan jag ju då upplysa er om att min mamma är singel och under 45 (hans är båda över 50) och jobbar på ett stort rikstäckande företag som gör att hon reser mycket och endast kommer på besök över en natt då och då när hon är på genomresa och hon och jag är väldigt lika vad gäller det här med att vilja ha "eget utrymme" och det gör att hon inte är en sån som kan uppfattas som ivägen om man ens försöker. Min bror kommer bara på besök för att handla kläder och har sovit över 1 gång ( fast 2 nätter..) och då var det för att han var så totalt knäckt efter att hans ex precis gjort slut. I övrigt så säger jag nej eller att "det får bli en annan gång". JAG GILLAR PEACE *N QUIET NÄR JAG ÄR HEMMA! Jag ÄLSKAR att ha kompisar på besök men då är det bestämt, planerat för och KUL. Man har laddat för det, sett fram emot det OCH man hittar på saker som man gillar tillsammans!
Jag och sambon kommer från olika hemförhållanden, medveten om den saken, men den stora frågan är fortfarande; kan man säga ifrån till släkt när man tycker att de gått över gränsen? Och en viktig följdfråga blir; HUR?! Jag menar, jag har ingen lust att ställa till någon grekisk tragedi eller liknande, bara få en möjlighet att klara en helg med svärfamiljen utan stora mängder alkohol och sänggående vid 9.
Skojigt ämne ändå. Ungefär som det här med barnuppfostran; alltid trampar man nån på tårna. :)
Jag är en av dessa tjejer som egentligen är som de flesta andra fast på mitt vis, och ibland trivs jag med det och ibland inte. Ta helgen som var tillexempel; den följdes av 2 dagars grälande kring att min älskade sambos syster skulle komma på besök. Inget jag var så där överdrivet exalterad över. Inte för att hon på något sätt är otrevlig, oh nej! Hon är så snäll och söt så, MEN, jag gillar att ha mitt hem för mig själv, få vara för mig själv och inte ha någon som "inkräktar" på mitt revir när jag inte känner för det. Unreasonable? Sure! Samtidigt - nej. Mitt hem är min borg och jag älskar att dela det med min sambo men han vet också hurdan jag är och vi kompletterar varandra. Nu hörde till saken också att jag inte riktigt blivit förberedd på att hon skulle komma utan fick veta det någon dag innan och då var det redan bestämt att hon SKULLE komma så det fanns liksom inget utrymme för förhandlingar där inte.
Jag menar, även om hon är trevlig och allt det där så är hon ingen väninna som jag frivilligt bjudit in utan hon är en gäst som ska behandlas just som en sådan men som samtidigt tar sig oerhörda friheter för att hon ju "är släkt". Finns det liksom ingen rim eller reson i såna där frågor? När är det ok att sätta gränser mot släkten? Min sambo har ju inga problem med detta, nej gud nej! För det är hans släkt och han hör till en av dessa underbara själar som låter alla få den plats de behöver och som anpassar sig efter andra till just den grad som krävs för att det ska flyta på. En egenskap som jag både beundrar och hatar!
Som jag tidigare nämnde, ibland tycker jag att "mitt vis" är ok och ibland inte. Det där med att dela sitt hem är en av de där retsamma egenskaperna som jag önskar att jag inte besatt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig utan kände att de fick komma och gå som de ville utan att det skulle röra mig i ryggen för vem förlorar på att tycka att det är jobbigt? JO JAG! Sen kan man ju hålla på och vända och vrida på det där i all evighet. En del skulle säga att jag visst har rätt till mitt hem osv, medan andra skulle säga "äh! Grow up!". Och det beror lite på tid i månaden och dagsform vem jag lyssnar mest på faktiskt...
Jag menar, är det ok att någon, vem som helst, kommer och möblerar om i mina kökslådor? Är det ok att någon, vem som helst, kommer in i mitt hem och totalt tar över min kyl, min frys, mitt badrum och tycker att de när de vill kan titta vart de vill i mina garderober och skåp? Är det ok eller har man rätt att ha "private area" gentemot all släkt? Ingift som infödd? Jag tycker det om nu någon skulle ha missat den något bittra undertonen i mina frågor. ;)
Och för den nu då som funderar på att vända detta till en av dessa "ja men tänk på när din släkt kommer och hur det känns för honom"-grejerna så kan jag ju då upplysa er om att min mamma är singel och under 45 (hans är båda över 50) och jobbar på ett stort rikstäckande företag som gör att hon reser mycket och endast kommer på besök över en natt då och då när hon är på genomresa och hon och jag är väldigt lika vad gäller det här med att vilja ha "eget utrymme" och det gör att hon inte är en sån som kan uppfattas som ivägen om man ens försöker. Min bror kommer bara på besök för att handla kläder och har sovit över 1 gång ( fast 2 nätter..) och då var det för att han var så totalt knäckt efter att hans ex precis gjort slut. I övrigt så säger jag nej eller att "det får bli en annan gång". JAG GILLAR PEACE *N QUIET NÄR JAG ÄR HEMMA! Jag ÄLSKAR att ha kompisar på besök men då är det bestämt, planerat för och KUL. Man har laddat för det, sett fram emot det OCH man hittar på saker som man gillar tillsammans!
Jag och sambon kommer från olika hemförhållanden, medveten om den saken, men den stora frågan är fortfarande; kan man säga ifrån till släkt när man tycker att de gått över gränsen? Och en viktig följdfråga blir; HUR?! Jag menar, jag har ingen lust att ställa till någon grekisk tragedi eller liknande, bara få en möjlighet att klara en helg med svärfamiljen utan stora mängder alkohol och sänggående vid 9.
Skojigt ämne ändå. Ungefär som det här med barnuppfostran; alltid trampar man nån på tårna. :)
Kommentarer
Trackback
